New York och hemresan

Så plötsligt hade vi hamnat i New York och lämnat värmen, trodde vi, det visade sig senare att den stora staden skulle vara minst lika varm som det 30-gradiga Mexico, om inte varmare. Vi landade sent på natten och tog en minibuss till hotellet min faster sett ut åt oss. Trötta som vi var slängde vi i oss lite käk innan vi somnade i den generöst stora hotellsängen. Nästa morgon skulle vi upp tidigt för att träffa släkten och äta frukost, eller jag tidigt och tidigt, klockan nio ungefär.

Det var fantastiskt roligt att träffa mamma, lillebror, min faster och hennes kille igen och det kändes på något sätt som om ingen tid förflutit sen sist. Dagarna spenderades nu med att upptäcka de olika delarna i New York, strosa i affärer och äta på diverse olika ställen som man visst skulle äta på när man nu var i New York – enligt min käre bror.

Både jag och Gustav hade fasat lite inför dagarna i storstaden, det kändes som om vi varit borta från västvärlden så länge. Men det gick fantastiskt bra, New York är en så kreativ och tillåtande stad där pulsen är relativt lugn. Jag hade definitivt väntat mig något mycket stressade. Trots alla byggnader, bussar, bilar och folk, kändes människorna här avslappnade och trevliga. Så ni undrar om New York är värt ett besök? Absolut, enligt mig! Att bara ströva omkring och supa in atmosfären är nog det allra härligaste för mig. Jag behöver inte stressa runt för att hinna se alla turistattraktionerna utan njuter mer av att bara betrakta det vardagliga livet runt omkring mig. Det som försiggår vare sig jag är där eller inte.

Av de få turistattraktioner vi såg tycker jag att Brooklyn Bridge och parken som är byggd uppe på en gammal järnvägsbanvall är de häftigaste. Båda ställena innebär en hel del promenerande (vilket jag gillar) och det är inte bara turister på de här platserna. Dessutom har de en historia och är båda oerhört vackra! Så ska man besöka två sevärdheter är det absolut dessa!

Men allt det goda har så också sitt slut och efter fem dagar var det dags för mig och Gustav att ta det sista flyget hem till Sverige – efter 10 månader på resande fot. Det var mest förväntan som infann sig i min mage när vi lämnade New York och en spänning inför allt som skulle komma – om mindre än en vecka skulle jag jobba som ledare på Sparrevikens lägergård i en månad utan Gustav, vi som liksom suttit ihop nu i 10. Alla vänner vi skulle träffa, den nya lägenheten mamma flyttat in i och sommaren i Sverige! Samtidigt tog resan slut nu för den här gången, vilket kändes lite sorgligt. Men på ett eller annat sätt skulle den ju fortsätt nån gång, antagligen i januari, men vem vet vad som hinner hända fram tills dess? Vi får helt enkelt vänta och se.

Den 16:e juni stod vi där på färjan över Gullmarsfjorden hem till Lysekil igen och jaa, vad säger man? Borta bra men hemma bäst…?

 

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

Dykning och Maya tempel!

Första veckan i Mexico bestod av en hel del lugna dagar, vi sov länge, typ till 11, haha, låg på stranden, besökte några Cenotes, spelade spel och åt god mat. Cenotes är nån slags ”pool” mitt ute i djungeln ofta anslutna till underjordiska vattenfyllda grottsystem, as häftiga!

Senare dök vi även i dessa och det var riktigt kul! Jag hade inte dykt på jättelänge men med Silje och Jakob vid min sida kände jag mig trygg och dyken gick jättebra. Fler bilder från dyken hittar ni på Siljes egna hemsida. KLICKA HÄR!

Snart kom även ett annat svenskt par på besök och vi blev nu sex pers och en hund i det lilla huset vid stranden i Mexico. Nu blev dagarna mer späckade med besök i gamla maya-tempel, dykning och snorkling med valhaj! Själva turen var väl lite för turistig för min smak egentligen men det var häftigt att se de enormt stora djuren som kan bli upp till 13 meter långa. Man kände sig så liten i jämförelse och de rörde sig så graciöst genom vattnet att man de få minuterna som man paddlade för sitt liv för att hinna med deras takt, glömde omvärlden en liten stund.

Våra dagar i Mexico började lida mot sitt slut och vi sa hejdå till allihopa. Det hade varit några underbara dagar men nu var det dags att flyga norrut mot New York och familjen Huisinga och Björkman.

 

 

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

Mot Mexico!

Taxin lämnade Clarks Court Marina kl 04.15 på morgonen och vi vinkade adjö en sista gång. Sovit hade vi gjort gott hemma hos Gaute, tack så hemskt mycket för det! Men nu var vi alltså på väg. På väg till Mexico.

På flygplatsen gick allt smidigt och det tog inte lång tid innan vi satt på flyget som skulle ta oss till Port of Spain i Trinidad, efter det gick det vidare till Miami och sedan till Cancun. Alltihop gick som på räls men vi kände oss allt som två utbölingar i den västerländska världen. Många saker har man saknat, stressen och den eviga utseende fixeringen som man märker av bara man tittar på någon var inte en utav dem.

Tillsist tog vi en buss till Playa del Carmen där Silje, Jacob och hunden Nemo glatt tog emot oss. Jag, som inte hade sovit en blund på hela resan, var glad att äntligen vara framme och kunna förlita sig helt på två välkända ansikten. Vi lastade våra väskor på deras pickup och for vidare mot Casa Cenote en liten bit utanför Tulum där Silje och Jacob bodde.

Ett litet hus ca 50 meter från stranden skulle bli vår bostad i ca 2 veckor framöver, mysigt! Några utflykter till Cenotes, gamla maya tempel och en och annan valhaj skulle vi kanske också få se under vår vistelse här.

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

Hejdå båten

Och så plötsligt låg vi på land, ca 5 meter över havet, konstigt, underligt och häftigt. Tänk att allt hade gått så bra, tänk att vi hunnit med allt vi skulle och att vi nu tre månader efter att vi tog beslutet om att åka hem stod strax innan avfärd. Tiden hade gått så fort, så otroligt fort. Men samtidigt så långsamt, tänk så mycket vi hunnit med och så mycket vi inte hunnit med. Alla människor vi mött, alla öden vi stött på, alla vägar vi korsat. Och nu var det dags att avsluta det kapitlet och lägga boken åt sidan för ett tag. När vi nästa gång skulle fortsätta att läsa den igen, var något bara gudarna kunde svara på…

Fast först hade vi en hel del kvar att göra, såklart. Tömma alla vattentankar och ceptictanken, städa lite till, plocka in det som skulle in, ställa allt luftigt, packa väskorna, packa om igen, välja mellan att ta med regnbyxorna eller den extra necesären (det blev den extra necesären) och så vidare. Men till sist hade vi lyckats plocka ihop allt, rensa ur alla matvaror, ställa allt luftigt, båten såg mer ut som en fem-årings kojbygge än något annat, låsa båten för att ta oss till vår norske vän Gaute, i vars båt vi skulle spendera de sista timmarna innan vi åkte till flygplatsen.

Men det var just det där, att lämna båten, som kändes lite extra svårt. Divina hade trots allt varit vårt hem i nästan 11 månader nu (vi flyttade ju in i båten en stund innan avfärd) och det var många känslor som bubblade upp till ytan när det väl var dags att gå. Det hade ju varit så mycket med allt som skulle göras och hinnas med fram tills nu, att man inte riktigt hunnit känna efter förut. Så vi satt en stund i sittbrunnen, tätt ihop, blickandes ut över havet med tårarna rinnandes nedför kinderna. Kanske av lite olika orsaker, kanske med lite olika tankar men ändå tillsammas, på samma sätt som vi tagit oss dit vi kommit. Gustav kanske mest berörd av att resan nu för ett tag hade sitt slut, att hans stora dröm för ett tag skulle pausas och att han skulle lämna sin båt här, så långt borta, för en lång tid. Men också en lättnad över att den stress resan medfört för en ung kapten nu var över och att han kunde slappna av för första gången på länge. Jag kanske mest tänkandes att det verkade som en bra dag att lämna saker på, avsluta ett kapitel, så som en annan fantastisk person lämnat denna värld den 22:e maj ett år tidigare.

Så när vi tillslut låst luckan, klättrat nedför stegen, lagt den åt sidan och tagit farväl av båten, kände jag mig också tacksam på något vis. För här stod jag, lite ledsen, på väg att lämna något som varit en del av mitt liv under en ganska lång eller ganska kort tid beroende på vem man frågar. Och skulle ta ett steg därifrån, ut i det okända. Men på samma sätt som för ett år sedan, när känslostormarna var en aning störe än den här gången, var jag inte ensam. För jag hade en hand i min, en hand som nog är den finaste i världen.

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE