Sjösjuka, motorhaveri och arga fransoser

Väckarklockan ringer klockan sju och jag väljer att snoza en gång. Sen går jag upp och ger våra matroser inklusive mig själv lite sjösjukepiller. Det är nämligen dags för Carriacou – Grenada seglatsen på 40 sjömil vilket innebär ca 8 timmar för vår del.  Jag hade tänkt att prova scopodermplåstret jag fått av polackerna, men då vi druckit lite alkohol kvällen innan valde jag att inte sätta på det då.

Det tog oss ca 2 timmar att få båten sjöduglig och äta frukost och sen sattes Simon på att pumpa upp ankaret. Stackarn tänkte inte på att han använde sin nyligen brutna arm, något han fick sona för senare. Men iväg kom vi och ganska snart kunde vi sätta segel och göra runt fem knop framåt. För Evelina slog sjösjukan ner som en bomb och det kändes som om vi plötsligt bara var två ombord då min annars så pratglada vän nu tyst kämpade mot sjösjukan och Gustav låg nere för att skona sin babianröv.

Fiskespöt hade för första gången på länge hängts ut igen då vi nu hade ytterligare en fiskeoptimist ombord (inte mig emot) men det enda som verkade nappa på kroken var de oändliga strömmarna av sargassogräs, trots detta och min numera också närvarande sjösjuka lyckades vi hålla humöret uppe, mycket tack vare Simon, även om seglatsen emellanåt kändes alltför lång.

När vi började närma oss Grenadas sydkust och det var dags att falla av nappade det plötsligt i fiskespöt. ”Rrrrrrrrr”!! Simon kastar sig fram på fördäck och vevar vant in fisken medan vi andra hejar på. Det visar sig vara en Karibisk Kungsmakrill (något vi senare googlade oss till) och pojkarna slog ihjäl den (stackars fisk) med hammare. Ett litet snitt vid gälarna för att bloda av den fick det också bli och så var middagen kirrad. Gustav hoppade ner för att starta motorn då vinden avtagit och vi ville lägga fisken på kylning. Snart hördes det alltför bekanta ljudet av en motor som inte vill starta. Vi testar om och om och om igen, men den vill inte. Gustav skriker ut sin frustration då han anat att startbatterierna av någon anledning inte laddats under morgonens motorgång. Vi andra försöker att ge tips och stöd utifrån sittbrunn så gott vi kan medan vi sakta seglar längre och längre bort från Grenada.

Men så kommer Simon på att vi kanske kan byta ett av bankbatterierna mot startbatteriet då de verkar vara fulladdade. Gustav tänker först att det inte är någon idé så vi har en switsch som ska koppla bankbatterierna till startbatterierna, men upptäcker snart att denna kopplas ifrån så fort han försöker att starta motorn. Så ett svettigt batteribyte och ett regnväder senare jublar vi i sittbrunnen över att motorn startat och vänder om mot Grenada.

En marina är det vi siktar på då vi behöver ladda upp startbatterierna (det ena var helt tomt) för att rädda dem. Whisper Cove får det bli men när vi ropar upp dem på radion får vi inget svar. Vi försöker några gånger till men tänker sen att det nog går bra ändå och sätter kurs in mot hamnen där vi spottat en ledig plats. Sakta och försiktigt glider vi in mot bryggan, allt under full kontroll och jag hoppar i land. Två kanades-franska gubbar kommer och möter oss och rycker snart tampen ur händerna på mig och säger till Gustav att vi ska lägga oss långsida istället (antagligen var gubben alltför rädd om sin båt som vi skulle ligga bredvid). Några tampdragningar hit och vi ligger på plats, något irriterade över att de inte lät oss sköta saken själva och vi nu ligger långsida istället för med fören in. Men men, snart kommer ägaren och allt tycks vara okej, vi säger att vi bara kan dra oss tillbaka till så som man ska ligga men det verkar inte vara någon större fara. Allt tycks vara frid och fröjd tills en mycket upprörd fru kommer förbi och förklarar att hon tycker det var respektlöst att vi åkte in utan att ha fått svar, att de jobbar på att man ska respektera varandra på den här marinan och att hon bara ville förklara hur hon kände om saken. Som tur är så är Gustav bra på att hantera sådana saker och vi andra gömde oss inne i båten. Och det var så vi till slut hamnade i Whisper Cove marina på Grenada.

Carriacous fram- och baksida

Direkt efter Simons ankomst unnar vi oss en lunch på ett lokalt litet hak och testar deras Roti – en specialité på några av öarna i Karibien. Det är helt enkelt tunt currywrap-bröd fyllt med någon currypotatis-gryta, plus kyckling, fisk eller lambi (lokalt skaldjur) oftast. Simon, Evelina och jag tar kyckling och Gustav lambi, och snart sitter vi mätta och belåtna på bussen tillbaka mot båten.

Efter att Simon flyttat in och vi chillat och badat en stund på båten bestämmer vi oss för att åka in till land och gå en liten promenad. Vi traskar upp för en kulle med getter och härlig utsikt och fortsätter vidare mot sydudden. Naturen skiftar från torra träd och buskar till sandstrand och mangroveträd och allt är slående vackert. Vid ett av de många fotostoppen, känner Gustav att det trycker på och beger sig in i buskarna. Snart inser vi allihop att det är ett tryck som inte tycks släppa utan en lambi som inte gillar att vara instängd i magen och vi skyndar oss tillbaka till båten. 10 timmar senare ligger Gustav äntligen utslagen och sover i sängen, stackarn, matförgiftning är inge kul.

De kommande dagarna ligger Gustav i sjuksäng med sin egna namngivna Babianröv medan vi ger oss ut på vandringar och ser oss omkring. Carriacou är verkligen fint och en mycket lugn ö, perfekt för den som inte vill ha så mycket folk och liv omkring sig. Vi får lift in till stan med en truck, som går extremt långsamt, tampas med lokala snår och brännässlor, förser sjuklingen med mat och öl och försöker att njuta av tillvaron så mycket det går trots att Gustav har ont och är sängliggande. Det blir visserligen bättre och bättre, men bristande intag av mat för att slippa gå på toa är inte så kul.

En eftermiddag tar Evelina, Simon och jag dingen in till land för att gå till ett ställe vi upptäckt under en av vandringarna är vi tror att det är bra snorkling. Väl framme hoppar vi i, jag blir först besviken över hur dött allt verkar, men ju längre ut längs bukten vi simmar desto mer levande blir det. Snart är vi omringade av tusentals småfiskar i stora stim och vi blir alla euforiska över hur vackert det är. Jag dyker ner och glädjs över hur djupt och länge jag numera lyckas fridyka, tack Gustav för det! Vi paddlar omkring och super in omgivningen i säkert en timme innan vi inser att vi nog borde röra oss tillbaka. På vägen in får vi syn  både på en blåsfisk och på en av mina favoriter som ser ut lite som en elefant fast fisk. En underbar snorkeltur helt enkelt!

Sista kvällen på Carriacou drar vi in till land för att äta pizza på en restaurang vi spanat in hela veckan. Den doftar ljuvligt och vi alla suktar efter såväl kött som ost, så stället blir perfekt. Gustav mår emellertid lite bättre och klarar av att sitta upp med oss hela kvällen innan vi alltför mätta och belåtna somnar i våra kojer.

När Linn lurade med mig ut i djungeln – Evelina Möller

Solens strålar sträcker ut sig över Union Island och en ny oskriven dag i Karibien tar sin början. Att varje dag vakna och inte veta vad som händer härnäst, vilka man kommer möta eller vad man kommer få se, är både nervkittlande och otroligt fridfullt. Efter ett visst naveluddspillrande med tillhörande obligatoriskt morgondopp i det obeskrivligt turkosa vattnet, gnuggar vi sömnen ur ögonen och beger oss in mot land. Innan en upptäckare kan börja sitt äventyr och samla in oförglömliga minnen så behövs ibland en kopp kaffe och diverse surfade vågor i vår digitala värld. Det är skönt att vara utan denna värld, ofrivilligt eller ej, och inse att man klarar sig så bra utan dess närvaro.

Vi bestämmer demokratiskt en tid att mötas på och sedan ger sig Gustav av på sin bräda medan jag och Linn blickar upp mot en av öns höga toppar. Lunchdiset hänger kvar som en värmebubbla i luften och det är skönt att känna musklerna i kroppen jobba lite hårdare. Jag tror att när en människa möter nya människor i andra situationer än de vardagliga, så uppstår ett form av samförstånd. Detta gör att människorna på kort tid och under dessa andra förutsättningar lär känna varandra både snabbt och med ett djup som annars kan ta år att bygga upp. Det är otroligt häftigt när jag och Linn vandrar kulle upp och kulle ner som vänner för livet. En ny bekantskap som känns som en gammal, vilket såklart då också inkluderar oändliga samtalsämnen. Vart vi än går så möter vi barn som går i sina skoluniformer och vinkar glatt till oss – en liten tjej som måste göra high five med oss båda innan hon glatt studsar vidare, ett gäng pojkar som fnissar medan någon av dem är tuff och vågar säga något som han högst troligt har lärt sig av sin kära far, en kille och en tjej som står och mumlar under ett träd vilket kanske är början på en hel historia. Vi vinkar även till damen på sin plaststol på verandan där hon befinner sig i skydd från solen, de äldre männen som spelar domino i sitt skjul som skrattar högt och kamratligt, och ungdomarna som hänger högljutt vid busshållplatsen.

Efter någon timmes vandring med byns brus i ryggen så börjar den asfalterade vägen gå i en stadig linje uppåt. Efter varje krön hoppas vi att det ska plana ut men vägen fortsätter att sträcka sig mot den klarblå himlen och vår kondition sätts på prov. Linns ledarskapsinstinkter visar sig i sin bästa skepnad och är det som får mig att tillslut nå toppen av vår väg. Vi är inte riktigt ända upp än men vägen tar slut och naturen det enda som omger oss. Efter en stunds återhämtning på varsin sten i skuggan och magen påfylld med jordnötter, så tar vi nya tag. Linn tar täten in bland buskar och träd och något som ser ut att ha varit en stig en gång i tiden. Här har ingen människa rört sig på lång tid vilket är – både nervkittlande och fridfullt 🙂. Vi möter även en liten kompis på vår färd, han säger hej här nedan!

Stigen tycks försvinna tillsammans med mitt hopp och toppen är ett enda stort stenras. Återigen plockar Linn fram sin förmåga att trigga igång mig, påminna mig om att ingenting är omöjligt och med hennes bagage av otaliga vandringar på dessa karibiska öar så krävs inte mycket övertalning för att jag skall ta mig vidare. När vi kommer fram till det stenigaste partiet med stora block som ligger fastkilade i varandra, så tar jag täten och får möjlighet att bidra med mina klättringskunskaper. Jag analyserar greppen och vinklarna (tveksam om Linn lät mig göra detta för min egen motivations skull eller min faktiska kunskap, men det låter jag vara osagt) och hittar en väg upp med lite mod. Adrenalinet tar oss sista biten upp till toppen! Eller ja, nästan… järnställningen som är placerad högst upp bredvid en parabol bestigs av en bestämd Linn medan jag brottas med myggen nedanför som ett riktigt betongbarn. Efter lite dokumenterande så skuttar vi ändå ganska lätt ner från kullen via den bortglömda stigen som tydligen gick hela vägen upp på andra sidan stenraset, men vad gör det – vi blev en klättringserfarenhet rikare!

Att sedan nå den asfalterade vägen som nu i eftermiddagssolen istället sluttar nedåt är vår belöning. Vi får också blicka ut mot en helt öde vit strand som ligger gömd bakom träden och medan vi målinriktat ser fram emot ett nakendopp så slänger vi en blick på klockan – en halvtimme innan vår mötestid med Gustav. Doppet ersätts med en powerwalk tillbaka till vårt utgångsläge. Det är visserligen rätt osvårt att gå tillbaka medan reggaemusiken dånar från lokalbefolkningens skjul och hundarna glatt gör oss sällskap nu när värmen börjar avta. Nåväl, vi ser Gustav uppenbara sig nedsjunken vid en tom och öde bar, 40 min sent från får bestämda tid. Så går det när två lika pratglada tjejer får fria händer i djungeln! Tur är väl det att ingen av oss har bråttom iväg eller en tid att passa mer än ett dopp i havet och en middag på båten. Som plåster på såret går Linn och köper en varsin kall öl till oss, vilken kvinna! Ännu en dag i paradiset och jag kan inte annat än njuta av det världen har att erbjuda och blicka framåt mot nya äventyr.

En vacker ö och en stulen båt!

Jag vaknar upp och gnuggar sömnen ur ögonen med ett uppfriskande dopp. Slänger ett öga på ankaret och simmar lite med en rocka innan det är dags för frukost. Lite senare åker vi in till land för att kolla in byn. Clifton är en sömnig liten by som nu under nedåtgående högsäsong känns allt lugnare. Men väldigt mysig!

Lite senare på dan går vi längs med strandpromenaden bort mot gummibåten. Plötsligt hör jag någon ropa ”Gustav”! Det är vår nyfunne norske vän Gaute som kommer mot oss. ”båten är stulen”! ”Är din jolle stulen”? frågar jag förbryllat. ”Nej den stora båten är stulen”! Det tar ett par sekunder innan jag förstår att han har blivit av med sin 55 fots segelbåt!

Vi pratar lite om saken och kommer tillslut fram till att vi ska försöka sprida budskapet så fort det går i närområdet men även i sociala medier. Efter en stund börjar mörkret falla och Gaute ger sig ut i en motorbåt utan att se några tecken. Denna kväll lägger vi oss med en konstig känsla i bröstet…

Nästa morgon åker vi in till land för att se hur det går med båtletandet. Det visar sig att Gaute ska hyra ett flygplan och ge sig av söderut i ett försök att hitta båten. Under tiden går jag och tjejerna ut på en promenad till Ashton som är den andra lilla byn på ön.

Promenaden tar oss längs med sydkusten och bjuder på en underbar utsikt över denna häftiga ö. Tillslut kommer vi fram till Ashton och får tag på varsin glass att avnjuta som färdkost. Vi fortsätter upp på en höjd. Och snart är vi på nordkusten med sina långa sandstränder och kristallklara vatten.

När vi kommer fram till Clifton träffar vi snart Gaute som är i extas! Dom har hittat båten med hjälp av planet och är nu på jakt efter en motorbåt som kan ta dom 17 distansmil söderut! Efter lite letande hittar dom en båt och snart flyger dom iväg mot båten och stämningen är på top!

På kvällen skålar vi för Gaute som återfått sin båt och hem. Och så vitt vi vet så ligger han nu säkert ankrad i Tyrell bay på Carriacou! Hurra!