Hejdå båten

Och så plötsligt låg vi på land, ca 5 meter över havet, konstigt, underligt och häftigt. Tänk att allt hade gått så bra, tänk att vi hunnit med allt vi skulle och att vi nu tre månader efter att vi tog beslutet om att åka hem stod strax innan avfärd. Tiden hade gått så fort, så otroligt fort. Men samtidigt så långsamt, tänk så mycket vi hunnit med och så mycket vi inte hunnit med. Alla människor vi mött, alla öden vi stött på, alla vägar vi korsat. Och nu var det dags att avsluta det kapitlet och lägga boken åt sidan för ett tag. När vi nästa gång skulle fortsätta att läsa den igen, var något bara gudarna kunde svara på…

Fast först hade vi en hel del kvar att göra, såklart. Tömma alla vattentankar och ceptictanken, städa lite till, plocka in det som skulle in, ställa allt luftigt, packa väskorna, packa om igen, välja mellan att ta med regnbyxorna eller den extra necesären (det blev den extra necesären) och så vidare. Men till sist hade vi lyckats plocka ihop allt, rensa ur alla matvaror, ställa allt luftigt, båten såg mer ut som en fem-årings kojbygge än något annat, låsa båten för att ta oss till vår norske vän Gaute, i vars båt vi skulle spendera de sista timmarna innan vi åkte till flygplatsen.

Men det var just det där, att lämna båten, som kändes lite extra svårt. Divina hade trots allt varit vårt hem i nästan 11 månader nu (vi flyttade ju in i båten en stund innan avfärd) och det var många känslor som bubblade upp till ytan när det väl var dags att gå. Det hade ju varit så mycket med allt som skulle göras och hinnas med fram tills nu, att man inte riktigt hunnit känna efter förut. Så vi satt en stund i sittbrunnen, tätt ihop, blickandes ut över havet med tårarna rinnandes nedför kinderna. Kanske av lite olika orsaker, kanske med lite olika tankar men ändå tillsammas, på samma sätt som vi tagit oss dit vi kommit. Gustav kanske mest berörd av att resan nu för ett tag hade sitt slut, att hans stora dröm för ett tag skulle pausas och att han skulle lämna sin båt här, så långt borta, för en lång tid. Men också en lättnad över att den stress resan medfört för en ung kapten nu var över och att han kunde slappna av för första gången på länge. Jag kanske mest tänkandes att det verkade som en bra dag att lämna saker på, avsluta ett kapitel, så som en annan fantastisk person lämnat denna värld den 22:e maj ett år tidigare.

Så när vi tillslut låst luckan, klättrat nedför stegen, lagt den åt sidan och tagit farväl av båten, kände jag mig också tacksam på något vis. För här stod jag, lite ledsen, på väg att lämna något som varit en del av mitt liv under en ganska lång eller ganska kort tid beroende på vem man frågar. Och skulle ta ett steg därifrån, ut i det okända. Men på samma sätt som för ett år sedan, när känslostormarna var en aning störe än den här gången, var jag inte ensam. För jag hade en hand i min, en hand som nog är den finaste i världen.

Upptagningsredo

Efter någon veckas upptäckande på Grenada blev det dags att börja med vårt jobb – att få båten färdig för upptagning. Vi hade planerat in fyra dagar för det som skulle göras, färsk av allting, städa och troka ur varenda liten vrå, sortera ut onödiga prylar, ta ner segel, packa väskor och så vidare. Allting gick faktiskt jättebra och vi jobbade så effektivt att vi till och med fick en dag över att göra något roligt ihop med Simon, då han skulle åka hem samma dag som vi skulle ta upp båten.

Så dagen före upptagning tog vi en liten tur och besökte Clarks Court romdestilleri och ytterligare ett vattenfall. På romdestilleriet fick vi en liten guidad tur runt i fabriken av en dam som var urless på sitt jobb och bara gav oss den allra viktigaste faktan, frågade vi om någontning fick vi oftast svaret att den informationen fick hon inte dela med sig av, men jag tror snarare att hon inte visste. Guidningen tog ca 20 minuter och sen fick vi smaka på några olika rom sorter, ganska gott faktiskt! Speciellt kaffelikören enligt min smak.

När vi var klara med vårt besök på destilleriet ställde vi oss vid vägen för att lifta vidare till vattenfallet Mt Carmel som låg en bra bit bort. Men då vi inte hade tillräckligt med kontanter för bussen och inte ville ta omvägen via stan och bankomaten fick det bli och lifta. Ganska snart fick vi napp hos en kille med pickup som sa till oss att ”hold on tight, there is oil all over the place”. Och mycket riktigt så var det olja på hela flaket så vi fick hålla i oss för kung och forsterland då vi inte hade något grepp med fötterna och han dessutom körde som en dåre. I Sverige hade man varit livrädd även om man suttit i bilen, här satt man bakpå ett oljigt flak och tyckte inte att det var någon speciellt med det även om Simon stundtals såg lite rädd ut.

Några ömma rumpor, stela ben och trötta armar senare var vi framme och började vår lilla vandring mot vattenfallet. Det var inte alls långt och på vägen mötte vi en äldre herre som förklarade för oss att de höll på att ”göra i ordning” vattenfallet så att det skulle bli finare, men fortfarande naturligt såklart. I själva verket höll de på att hugga ner och bränna upp större delen av träden vid flodbaken och förstörde lite av upplevelsen, tyckte vi. Men vattenfallet var jättefint och föll liksom ner längs med en stor klippvägg.

Lite längre ner längs med floden fanns det ett till vattenfall som man kunde åka rutschkana nedför, skitkul! Vi hängde här ett tag och hoppade från klippor, rutschade och hade det allmänt gött. Simon vågade sig på en liten brantare rutschbana vilket slutade i en mycket komisk vurpa, film kommer senare ;) Allt som allt ett lyckat stopp.

Vi tog sen bussen vidare till den lilla staden Grenville där vi fick tag på en bankomat och lite lokal lunch som bestod av makaronipudding, någon majspuddning och grönsaker för min del. Pojkarna åt köttgryta. Men vi var alla ganska trötta efter förmiddagens äventyr och tog snart bussen hem där vi sov som små grisar.

Kvällen avslutades med Chicken Night på marinan, lite lyx fick det ju bli eftersom det var Simons sista kväll och vår sista natt i vattnet, för dagen efter skulle båten upp…

Lummiga dagar

Morgonen efter det att Evelina lämnat oss tog vi alla det rejält lugnt och fixade med lite smått och gott. Jag och Gustav skrev en lista på vad som behövde göras före båtupptaget och när det skulle göras, så att vi skulle veta ungefär hur många dagar vi skulle behöva för det. Då båten hela tiden befunnit sig i saltvatten (förutom i Kiel kanalen då) och vi inte haft dusch utan badat i havet och på så sätt dragit in en del salt, skulle allt färskas av och städat minutiöst för att förebygga såväl mögel som ohyra. När vi var klara med listan hade vi avsatt ca fem dagar för jobbet, något som kändes alldeles lagom.

Efter att jag skrivit klart mina blogginlägg lyckades jag få med mig Simon på en liten vandring till viken runt hörnet – Prickley Bay. Gustav kände sig alltför sliten från gårdagens fullmoon-party och sugen på att redigera lite film så han stannade hemma. Det tog oss ca 1,5 h att ta oss till Prickley Bay, vandringen var delvis illaluktande då vi under lång tid gick längs med en soptipp men efter det gick vi genom mysiga små skogsdungar innan vi kom fram till det flådiga lilla samhället. Det syntes långväga att det bodde folk med mycket pengar här.

Vi tog ett avsvalkande dopp innan vi tog bussen mot stan där vi skulle byta till bussen hem. Det var häftigt att se hur mycket liv det verkade vara i St George vid skymningstid.

Nästa dag begav vi oss alla tre till ”Underwater sculpture park” som låg på västkusten. Det blev en lite klurig vandring innefattande repellerande för att ta sig ner till den gömda lilla stranden varifrån man snorklade ut till parken. Mycket hade förstörts och det verkade som om parkens bästa dagar var förbi, men det var ändå häftigt att se de olika statyerna med numera växande koraller på sig. Tyvärr var reven, som i stort sett alla rev häromkring, så gott som döda och återigen frågade jag mig själv hur vi kunnat göra såhär mot denna vackra planet. Och hur jag kan välja att bidra till det?

21 år och besök från Sverige!

Dagen efter att vi kommit fram till St Pierre var alltså den stora dagen, MIN FÖDELSEDAG! Den började med att jag väcktes (egentligen var jag redan vaken) av skönsång och ett BERG av färska crossianter, mums! Så vi tryckte i oss crossianter ett tag innan vi åkte in till land för att Skypa lite med familjerna.

Morgontrött 21- åring

Sen vandrade vi runt i staden och tittade på de historiska platserna, så som den gamla teatern, fängelset och ett litet bostadsområde, vilka var kvarlämningar sen vulkanutbrottet 1902 som ödelade hela staden. Endast två personer överlevde, en är fortfarande okänd och en kille satt i fängelset i en av de tjockaste cellerna och överlevde tack vare det. Det var ingen lava som nådde staden, men den heta luften (ca 500 grader) och all rök och aska gjorde tillräckligt. Utbrottet ödelade alltså staden fullständigt.

Under eftermiddagen snorklade vi en stund vid några undervattens statyer liknande sjöljungfruar och på kvällen blev det middag på restaurang, en riktigt bra dag helt enkelt :)

På väg till Fort de France

Morgonen efter förberedde vi båten för avfärd till Fort de France där vi skulle plocka upp min kära vän Emma samt bunkra lite mat. Men innan vi åkte snorklade vi lite för att se om det fanns några vrak som fortfarande syntes sedan vulkanutbrottet, vilket det naturligtvis inte fanns. Istället fick vi vara med om något mycket häftigare;

Jag ligger på ytan och tittar ner i den djupblå avgrunden medan Gustav dyker ner längs med bojens lina för att se om han kan skymta något vrakliknande nere p botten. Jag andas djupt ner i magen och blåser sakta ut luften för att förbereda min egna kropp på att dyka ner när Gustav kommer upp. Och så dyker jag ner men ser egentligen inte så mycket förutom lite sjögräs och sand. Men så bryts det vanliga knäppandet undervattnet av ett annat ljud och jag vänder och simmar upp till ytan för att fråga Gustav vad det var han ville. Men det var inte han som gjorde ljudet och någonstans inom mig visste jag nog redan att det inte var så, utan något annat, något mycket större. Jag dyker ner igen och lyssnar förväntansfullt och så plötsligt hör jag det igen och den här gången är jag säkert på vad det är – valsång. Jag förundrades över hur långt och tydligt ljudet kunde färdas samtidigt som jag med en skräckblandad förtjusning hoppades att plötsligt få se dem. Men de var ju antagligen mycket längre ut än vi. Så vi dök ner, om och om och om igen. Lyssnande. Hänförda. Berusade av det magiska i ögonblicket. Det går nog inte riktigt att beskriva hur det låter men det är något av det vackraste jag hört.

Emma är här!

Väl framme i Fort de France gjorde vi några sista förberedelser i båten för Emmas ankomst innan vi åkte in till land för att möta henne. Emma, som var framme lite snabbare än vi trott stod redan vinkades på kajen och Gustav rodde så snabbt han förmådde in till land. Glada och upprymda av känslan av overklighet kramades vi och pratade en stund i solnedgången innan det blev dags för middag i båten. Dagen därpå skulle Emma få vara med om sin första seglats, men hur det gick, får ni veta nästa gång.

Bunkring av mat för ca 2 månader framöver klar!