Carriacous fram- och baksida

Direkt efter Simons ankomst unnar vi oss en lunch på ett lokalt litet hak och testar deras Roti – en specialité på några av öarna i Karibien. Det är helt enkelt tunt currywrap-bröd fyllt med någon currypotatis-gryta, plus kyckling, fisk eller lambi (lokalt skaldjur) oftast. Simon, Evelina och jag tar kyckling och Gustav lambi, och snart sitter vi mätta och belåtna på bussen tillbaka mot båten.

Efter att Simon flyttat in och vi chillat och badat en stund på båten bestämmer vi oss för att åka in till land och gå en liten promenad. Vi traskar upp för en kulle med getter och härlig utsikt och fortsätter vidare mot sydudden. Naturen skiftar från torra träd och buskar till sandstrand och mangroveträd och allt är slående vackert. Vid ett av de många fotostoppen, känner Gustav att det trycker på och beger sig in i buskarna. Snart inser vi allihop att det är ett tryck som inte tycks släppa utan en lambi som inte gillar att vara instängd i magen och vi skyndar oss tillbaka till båten. 10 timmar senare ligger Gustav äntligen utslagen och sover i sängen, stackarn, matförgiftning är inge kul.

De kommande dagarna ligger Gustav i sjuksäng med sin egna namngivna Babianröv medan vi ger oss ut på vandringar och ser oss omkring. Carriacou är verkligen fint och en mycket lugn ö, perfekt för den som inte vill ha så mycket folk och liv omkring sig. Vi får lift in till stan med en truck, som går extremt långsamt, tampas med lokala snår och brännässlor, förser sjuklingen med mat och öl och försöker att njuta av tillvaron så mycket det går trots att Gustav har ont och är sängliggande. Det blir visserligen bättre och bättre, men bristande intag av mat för att slippa gå på toa är inte så kul.

En eftermiddag tar Evelina, Simon och jag dingen in till land för att gå till ett ställe vi upptäckt under en av vandringarna är vi tror att det är bra snorkling. Väl framme hoppar vi i, jag blir först besviken över hur dött allt verkar, men ju längre ut längs bukten vi simmar desto mer levande blir det. Snart är vi omringade av tusentals småfiskar i stora stim och vi blir alla euforiska över hur vackert det är. Jag dyker ner och glädjs över hur djupt och länge jag numera lyckas fridyka, tack Gustav för det! Vi paddlar omkring och super in omgivningen i säkert en timme innan vi inser att vi nog borde röra oss tillbaka. På vägen in får vi syn  både på en blåsfisk och på en av mina favoriter som ser ut lite som en elefant fast fisk. En underbar snorkeltur helt enkelt!

Sista kvällen på Carriacou drar vi in till land för att äta pizza på en restaurang vi spanat in hela veckan. Den doftar ljuvligt och vi alla suktar efter såväl kött som ost, så stället blir perfekt. Gustav mår emellertid lite bättre och klarar av att sitta upp med oss hela kvällen innan vi alltför mätta och belåtna somnar i våra kojer.

Tobago cays – en verkligt härlig plats

Tobago cays

Morgonen efter att Evelina anlänt äter vi frukost i lugn och ro, gör båten segelklar (fast vi inte ska segla då det är motvind) och sätter kurs mot Tobago cays. De mörka molnen från gårdagen hänger kvar i luften men motvind och motström till trots får vi inte en enda regndroppe på oss. Humöret är på topp och vi alla tre är taggade på att lära känna både varandra och öarna med dess omgivande marina liv bättre. Efter ca 1,5 h motorgång släpper vi ankar på den vita sandbotten i det turkosblå vattnet bakom Horse Shoe Reef. Det tar inte långt tid innan fenor, mask och snorkel åker på och vi alla tre simmar runt i vattnet. Snart möter vi ett helt gäng med sköldpaddor, jag tippar på 6-7 stycken och vi beundrar fotograferar och filmar dessa vackra, urtida varelser. Evelinas kamera med hjälp av Gustav fick till ett riktigt bra klipp, klicka här för att se det!

Framme vid revet blir jag tyvärr lite besviken, det finns en del fisk och levande koraller men mest slås jag av hur döende revet är och hur ledsen jag blir av att alla häromkring verkar vara det. Det ända verkligt levande har varit vid Pigeon Island, Gudadeloupe och på sydkusten på Guadeloupe på denna resan. Tobago cays är verkligen ett häftigt ställe, men tyvärr är korallreven döende.

Några skrattmåsar bosatte sig på vår dinge

På vägen tillbaka till båten öser regnet ner och vi passar på att ta en sötvattens dusch på däck innan vi går in och tar tillfället i akt med lite varm choklad. Resten av dagen tar vi det lugnt medan regent smattrar på, riktigt mysigt emellanåt faktiskt!

De kommande dagarna varvas med utforskning av öarna, snorkling och båthäng. En rocka lyckas vi också se och några trevliga unga britter våldgästar vi också medan vi kan. Sen åker vi en ö bort för att spendera dagen på samma öde ö som Elisabeth Swan och Jack Sparrow var strandsatta på en gång tiden. Häftigt ställe, om en lite ensamt, men även här är det närliggande revet i stort sett dött. Dagen passerar fort och innan vi vet ordet av har vi satt segel mot Union Island för att vara där innan mörkret faller.

Petit Tabac från Pirates of the Caribbien

21 år och besök från Sverige!

Dagen efter att vi kommit fram till St Pierre var alltså den stora dagen, MIN FÖDELSEDAG! Den började med att jag väcktes (egentligen var jag redan vaken) av skönsång och ett BERG av färska crossianter, mums! Så vi tryckte i oss crossianter ett tag innan vi åkte in till land för att Skypa lite med familjerna.

Morgontrött 21- åring

Sen vandrade vi runt i staden och tittade på de historiska platserna, så som den gamla teatern, fängelset och ett litet bostadsområde, vilka var kvarlämningar sen vulkanutbrottet 1902 som ödelade hela staden. Endast två personer överlevde, en är fortfarande okänd och en kille satt i fängelset i en av de tjockaste cellerna och överlevde tack vare det. Det var ingen lava som nådde staden, men den heta luften (ca 500 grader) och all rök och aska gjorde tillräckligt. Utbrottet ödelade alltså staden fullständigt.

Under eftermiddagen snorklade vi en stund vid några undervattens statyer liknande sjöljungfruar och på kvällen blev det middag på restaurang, en riktigt bra dag helt enkelt :)

På väg till Fort de France

Morgonen efter förberedde vi båten för avfärd till Fort de France där vi skulle plocka upp min kära vän Emma samt bunkra lite mat. Men innan vi åkte snorklade vi lite för att se om det fanns några vrak som fortfarande syntes sedan vulkanutbrottet, vilket det naturligtvis inte fanns. Istället fick vi vara med om något mycket häftigare;

Jag ligger på ytan och tittar ner i den djupblå avgrunden medan Gustav dyker ner längs med bojens lina för att se om han kan skymta något vrakliknande nere p botten. Jag andas djupt ner i magen och blåser sakta ut luften för att förbereda min egna kropp på att dyka ner när Gustav kommer upp. Och så dyker jag ner men ser egentligen inte så mycket förutom lite sjögräs och sand. Men så bryts det vanliga knäppandet undervattnet av ett annat ljud och jag vänder och simmar upp till ytan för att fråga Gustav vad det var han ville. Men det var inte han som gjorde ljudet och någonstans inom mig visste jag nog redan att det inte var så, utan något annat, något mycket större. Jag dyker ner igen och lyssnar förväntansfullt och så plötsligt hör jag det igen och den här gången är jag säkert på vad det är – valsång. Jag förundrades över hur långt och tydligt ljudet kunde färdas samtidigt som jag med en skräckblandad förtjusning hoppades att plötsligt få se dem. Men de var ju antagligen mycket längre ut än vi. Så vi dök ner, om och om och om igen. Lyssnande. Hänförda. Berusade av det magiska i ögonblicket. Det går nog inte riktigt att beskriva hur det låter men det är något av det vackraste jag hört.

Emma är här!

Väl framme i Fort de France gjorde vi några sista förberedelser i båten för Emmas ankomst innan vi åkte in till land för att möta henne. Emma, som var framme lite snabbare än vi trott stod redan vinkades på kajen och Gustav rodde så snabbt han förmådde in till land. Glada och upprymda av känslan av overklighet kramades vi och pratade en stund i solnedgången innan det blev dags för middag i båten. Dagen därpå skulle Emma få vara med om sin första seglats, men hur det gick, får ni veta nästa gång.

Bunkring av mat för ca 2 månader framöver klar!

Att dyka ner i en vulkan

Seglingen ner till Rosseau, Dominica, gick bra med ganska långsamt. Vi låg länge i lä bakom Les Santines och sen ändrade vinden riktning en hel del och grejade. Så det tog oss 12 timmar för 45 distans men det gjorde inget, man har ju inte bråttom när man seglar direkt. Sen var solnedgången helt fantastisk också!

Nästa dag klarerade vi in i landet, kikade lite på stan men tog det mest lugnt då jag inte kände mig helt kry, innan vi på kvällen avnjöt en av Gustavs födelsedagspresenter (lite sent kanske) – en fantastiskt god middag på en mysig restaurang precis vid dingebryggan.

Nästa dag kände vi oss båda på topp och började vår färd mot Scotts Head, sydspetsen av Dominica. Det tog oss ett bra tag att komma på rätt buss men snart var vi på väg, i räserfart som vanligt!

Väl framme träffade vi ett par från Schweiz som vi spenderade dagen med. Så medan vi var i vattnet och snorklade, passade de våra väskor och vise versa. Det är nämligen så att det ligger en vulkan under vattenytan i viken vid Scotts Head och att den, enligt en skylt vid vägen, går ner till ”unknown depth”. Riktigt häftigt att dyka och snorkla precis vid kanten och stirra ner i den djupt blåa avgrunden under en.

Tyvärr fick vi inga bilder under vattnet men när vi vandrade upp på Scotts Head en stund senare kunde man tydligt se var vulkankratern började (se bild ovan). Riktigt häftigt!

Senare på dagen åkte vi till Champange Reef där det bubblar upp luft från havsbotten och snorklade där ett tag innan vi tog bussen hem igen. En riktigt cool dag där naturen verkligen visade upp sin mångfald och berörde oss djupt. Tack också till David och Daniella för supertrevligt sällskap! Vi försökte också att hitta ravinen som är med i andra Pirates filmen men lyckades inte. Nu googlar vi för fullt på det och hoppas få sen den en annan dag istället.

Ha det!