Ändrade planer

Då var det dags att inviga er i våra sen en tid tillbaka ändrade planer, men som vi av olika skäl valt att inte dela med oss av förrän nu. Några av er har säkert redan listat ut det, andra inte. Men nu är det så att vi valt att ta det lite lugnare, hinna med mer på varje ställe och inte stressa så som det lätt blir om man ska segla jorden runt på tre år. Så vi ska faktiskt lyfta upp båten på land på Clarks Court Marina här på Grenada på fredag. Och sen flyga hem och jobba in lite mer pengar, träffa familj och vänner, njuta av den svenska sommaren och så vidare innan vi i december-januari flyger tillbaka igen och fortsätter mot Panama. Så det är planen just nu.

Hur det känns? Det känns så jä*la bra! Det har varit så himla roligt att få uppleva alla platser lite mer ordentligt och känt att man inte haft någon tidspress. Jag tror att både jag och Gustav slappnade av lite mer när beslutet var taget och kunde njuta mer av stunden och det vi gjorde där och då. Samtidigt som vetskapen om att få träffa familj, vänner och framförallt (sorry mamma) min älskade vovve, som jag trodde att jag aldrig skulle få träffa igen, värmde gott i hjärtat. Jag har verkligen saknat allihop och det ska bli så himla kul att träffa dem igen!

Beslutet togs väl delvis också eftersom att jag haft mycket huvudvärk och det känns som om orsaken behöver redas ut ordentligt innan vi kan fortsätta. Det funkar inte riktigt att segla omkring men inte må helt prima.

Flyget hem går sen några dagar efter det att vi lagt upp båten men då faktiskt inte hem till Sverige. Utan till Mexico där våra kära vänner Silje och Jakob befinner sig för tillfället. Så vi ska spendera närmare tre veckor där innan vi flyger vidare – till New York. Jag vet, jag vet, det låter för bra för att vara sant men så är det. Där ska nämligen min familj fira att min mamma fyllt 20 ;) Så då blir vi där i några dagar innan flyget tar oss vidare, hem den här gången.

Vi kommer fortsätta att uppdatera bloggen hyfsat ofta så länge som vi reser men sen blir det nog mer någon update då och då. Youtube-klippen kommer fortsätta att rulla och jag har en känsla av att Gustav har en hel del idéer om vad som ska filmas även hemma i Sverige, så det är bara att vänta och se…

Tack så mycket till alla som följer och stöttar oss, det är guld värt! Stor bamsekram från oss på Grenada!

Hur den nya matrosen hamnade ombord – Simon Persson

Den nyaste Matrosen på Divina Remi är jag; Simon Persson. En 24-årig värmlänning som gick gymnasiet ihop med Gustav. En 24-åring som för några veckor sedan inte ens visste att det fanns ett land som heter Grenada.

Allt började med att jag jobbade tillfälligt på en skidanläggning i Sverige. Några veckor skulle spenderas här innan min efterlängtade jaktresa till Sydafrika. Mer taggad än någonsin på att få sluta jobba och resa iväg bjöd jag upp en vän för lite sista snowboardåkning och förstås någon ”vuxenläsk”. Kompisen kom upp och några vuxendricka och timmar senare stod jag med en armled i en väldigt konstig vinkel. Några dagar senare stod jag med ett gips och en titanskena inopererad i min arm. Smärtan var kontrollerbar men besvikelsen över att min drömresa blev inställd var total.

Några veckor gick och gipset åkte av. I samband med detta kom humöret och viljan att åka iväg tillbaka. Jag visste att Gustav och Linn var ute och seglade så jag skickade ett meddelande och frågade vart de befann sig. Ett snabbt beslut togs och flygbiljett bokades. Nu jävlar skulle jag iväg!

Flyg till New York. Väntan 11 timmar sedan flyg till Grenada och färja ut till Carricaou. No problem.Trodde jag.

Allt gick fint tills att jag stod på Grenadas flygplats. Väl där hade de svårt att förstå att jag skulle bo på en segelbåt och var därför misstänksamma. En boendeadress var tvungen att anges. Jag insåg att jag inte skulle hinna med färjan till Carricaou och försökte då be dem om hjälp att fixa ett nummer till något hostel så jag kunde ringa och boka ett rum. Detta gick bra förutom att jag inte fick något svar i luren. Till slut försökte jag säga att jag kan be en taxi köra mig till hostlet de tipsade om. Tulltjänstemännen diskuterade ett tag innan den ena mannen tog mitt pass för att saaaaakta och nästan provocerande satte en stämpel i mitt pass. Lättnaden var total!

Hittade sedan en riktigt bra taxichaufför som till och med förklarade för tulltjänstemannen att han inte släppte mig innan han hjälpt mig med boendesituationen. Jag fick sedermera en lägenhet nära hamnen för ett skäligt pris och färjeturen till Carricaou gick dagen efter helt problemfritt.

Väl i Carricaou möttes jag av Gustav, Linn och Evelina för att ta en välkomstbira. Äntligen var jag framme i landet som jag knappt lärt mig namnet på.

Våra dagar på Union Island i bilder

Dagarna på Union Island passerar fort och jag tänkte att jag i detta inlägg skulle berätta om dem i bilder.

Utsikten från vår båt. Vi låg ankrade precis intill ett Kitesurf-område och beundrade deras skicklighet och konster dagarna i ända.

Vi träffade för första gången ett par ”fans” som hade sett oss på Youtube och nu ville bjuda oss på öl. Så vi spenderade kvällen på deras hyra katamaran och hade det riktigt trevligt. Jag tror att Gustav trivdes bra på sin plats… ;)

Lokala ölen på St Vincent och Grenadinerna tycks vara Hairoun, själv är jag ju ingen öldrickare men både Gustav och Evelina kunde intyga att det inte var någon höjdare.

Ja, vad säger man? Gratis är gott? ;)

Ena dagen drog vi en liten vandring till Chatman Bay en vik på sydkusten av ön. Mycket fin med bara några få båtar och barer. Här spenderade vi dagen med att läsa, bada och snorkla.

En riktigt härlig strand fanns det vid Sparrows Beach club där jag unnade mig en massage för huvudvärkens skull. Evelina och Gustav skulle njuta av en öl så länge men drevs snart till vansinne av knotten som tagit över den lilla viken. Det slutade med att Gustav stod ute i vattnet för att undkomma dem medan Evelina fortsatte att tampas med dem på land.

Kaktusar och en underbar vy.

Många hus runtom öarna här är ofta lite oklara om de är bebodda eller inte. Vissa ser jätte förfallna ut, andra välskötta men oavsett kan de hända att de är obebodda. Frågan är om det här var det? Vad tror ni?

Ensam på en paradisö

Jag vaknar upp i båten. Helt ensam. Just ja, Linn har ju flyttat ut ett par dagar. Det känns lite ensamt men ändå ganska bra. Jag kan göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till vad någon annan vill äta eller göra. Så jag ligger kvar i sängen och tar det lugnt en stund till :)

Alldeles för sent plockar jag ihop mina grejer, hoppar i dingen, ror in till land och börjar min lilla upptäcksfärd. Bequia är en ganska liten ö som saknar bra bussar. Och eftersom taxi är för dyrt så väljer jag att traska längs vägen som ska ta mig till målet.

2 timmar senare står jag och blickar ut över Atlantens vidder och den underbara skärgård vi befinner oss i. Jag nyper mig själv i armen och fortsätter. Ut i vildmarken. Dit inga människor går.

En stund senare har jag hittat en liten vik som är obeskrivligt vacker. Jag ser inga spår på mänsklig påverkan. Men jag ser en liten naturlig pool som ligger precis vid kanten till havet. Dit ska jag!

Efter lite simmande och klättrande tar jag mig äntligen fram till den overkligt vackra och kristallklara poolen. Men till min förskräckelse ser jag att hela poolen är täckt av sjöborrar! Jag får helt enkelt bada fötterna lite och njuta av omgivningen. För vacker är det på bequia!

Min utflykt avslutas på ett flak som jag delar med 5 lokala killar påväg mot port Elisabeth där Divina Remi ligger ankrad. Jag tar en öl på en bar i solnedgången innan det är dags att sätta sig i dingen och ro hem. Det känns lite ensamt. Men det är också riktigt skönt att spendera en dag själv ibland.

Ha de fint alla!