Sjösjuka, motorhaveri och arga fransoser

Väckarklockan ringer klockan sju och jag väljer att snoza en gång. Sen går jag upp och ger våra matroser inklusive mig själv lite sjösjukepiller. Det är nämligen dags för Carriacou – Grenada seglatsen på 40 sjömil vilket innebär ca 8 timmar för vår del.  Jag hade tänkt att prova scopodermplåstret jag fått av polackerna, men då vi druckit lite alkohol kvällen innan valde jag att inte sätta på det då.

Det tog oss ca 2 timmar att få båten sjöduglig och äta frukost och sen sattes Simon på att pumpa upp ankaret. Stackarn tänkte inte på att han använde sin nyligen brutna arm, något han fick sona för senare. Men iväg kom vi och ganska snart kunde vi sätta segel och göra runt fem knop framåt. För Evelina slog sjösjukan ner som en bomb och det kändes som om vi plötsligt bara var två ombord då min annars så pratglada vän nu tyst kämpade mot sjösjukan och Gustav låg nere för att skona sin babianröv.

Fiskespöt hade för första gången på länge hängts ut igen då vi nu hade ytterligare en fiskeoptimist ombord (inte mig emot) men det enda som verkade nappa på kroken var de oändliga strömmarna av sargassogräs, trots detta och min numera också närvarande sjösjuka lyckades vi hålla humöret uppe, mycket tack vare Simon, även om seglatsen emellanåt kändes alltför lång.

När vi började närma oss Grenadas sydkust och det var dags att falla av nappade det plötsligt i fiskespöt. ”Rrrrrrrrr”!! Simon kastar sig fram på fördäck och vevar vant in fisken medan vi andra hejar på. Det visar sig vara en Karibisk Kungsmakrill (något vi senare googlade oss till) och pojkarna slog ihjäl den (stackars fisk) med hammare. Ett litet snitt vid gälarna för att bloda av den fick det också bli och så var middagen kirrad. Gustav hoppade ner för att starta motorn då vinden avtagit och vi ville lägga fisken på kylning. Snart hördes det alltför bekanta ljudet av en motor som inte vill starta. Vi testar om och om och om igen, men den vill inte. Gustav skriker ut sin frustration då han anat att startbatterierna av någon anledning inte laddats under morgonens motorgång. Vi andra försöker att ge tips och stöd utifrån sittbrunn så gott vi kan medan vi sakta seglar längre och längre bort från Grenada.

Men så kommer Simon på att vi kanske kan byta ett av bankbatterierna mot startbatteriet då de verkar vara fulladdade. Gustav tänker först att det inte är någon idé så vi har en switsch som ska koppla bankbatterierna till startbatterierna, men upptäcker snart att denna kopplas ifrån så fort han försöker att starta motorn. Så ett svettigt batteribyte och ett regnväder senare jublar vi i sittbrunnen över att motorn startat och vänder om mot Grenada.

En marina är det vi siktar på då vi behöver ladda upp startbatterierna (det ena var helt tomt) för att rädda dem. Whisper Cove får det bli men när vi ropar upp dem på radion får vi inget svar. Vi försöker några gånger till men tänker sen att det nog går bra ändå och sätter kurs in mot hamnen där vi spottat en ledig plats. Sakta och försiktigt glider vi in mot bryggan, allt under full kontroll och jag hoppar i land. Två kanades-franska gubbar kommer och möter oss och rycker snart tampen ur händerna på mig och säger till Gustav att vi ska lägga oss långsida istället (antagligen var gubben alltför rädd om sin båt som vi skulle ligga bredvid). Några tampdragningar hit och vi ligger på plats, något irriterade över att de inte lät oss sköta saken själva och vi nu ligger långsida istället för med fören in. Men men, snart kommer ägaren och allt tycks vara okej, vi säger att vi bara kan dra oss tillbaka till så som man ska ligga men det verkar inte vara någon större fara. Allt tycks vara frid och fröjd tills en mycket upprörd fru kommer förbi och förklarar att hon tycker det var respektlöst att vi åkte in utan att ha fått svar, att de jobbar på att man ska respektera varandra på den här marinan och att hon bara ville förklara hur hon kände om saken. Som tur är så är Gustav bra på att hantera sådana saker och vi andra gömde oss inne i båten. Och det var så vi till slut hamnade i Whisper Cove marina på Grenada.

Carriacous fram- och baksida

Direkt efter Simons ankomst unnar vi oss en lunch på ett lokalt litet hak och testar deras Roti – en specialité på några av öarna i Karibien. Det är helt enkelt tunt currywrap-bröd fyllt med någon currypotatis-gryta, plus kyckling, fisk eller lambi (lokalt skaldjur) oftast. Simon, Evelina och jag tar kyckling och Gustav lambi, och snart sitter vi mätta och belåtna på bussen tillbaka mot båten.

Efter att Simon flyttat in och vi chillat och badat en stund på båten bestämmer vi oss för att åka in till land och gå en liten promenad. Vi traskar upp för en kulle med getter och härlig utsikt och fortsätter vidare mot sydudden. Naturen skiftar från torra träd och buskar till sandstrand och mangroveträd och allt är slående vackert. Vid ett av de många fotostoppen, känner Gustav att det trycker på och beger sig in i buskarna. Snart inser vi allihop att det är ett tryck som inte tycks släppa utan en lambi som inte gillar att vara instängd i magen och vi skyndar oss tillbaka till båten. 10 timmar senare ligger Gustav äntligen utslagen och sover i sängen, stackarn, matförgiftning är inge kul.

De kommande dagarna ligger Gustav i sjuksäng med sin egna namngivna Babianröv medan vi ger oss ut på vandringar och ser oss omkring. Carriacou är verkligen fint och en mycket lugn ö, perfekt för den som inte vill ha så mycket folk och liv omkring sig. Vi får lift in till stan med en truck, som går extremt långsamt, tampas med lokala snår och brännässlor, förser sjuklingen med mat och öl och försöker att njuta av tillvaron så mycket det går trots att Gustav har ont och är sängliggande. Det blir visserligen bättre och bättre, men bristande intag av mat för att slippa gå på toa är inte så kul.

En eftermiddag tar Evelina, Simon och jag dingen in till land för att gå till ett ställe vi upptäckt under en av vandringarna är vi tror att det är bra snorkling. Väl framme hoppar vi i, jag blir först besviken över hur dött allt verkar, men ju längre ut längs bukten vi simmar desto mer levande blir det. Snart är vi omringade av tusentals småfiskar i stora stim och vi blir alla euforiska över hur vackert det är. Jag dyker ner och glädjs över hur djupt och länge jag numera lyckas fridyka, tack Gustav för det! Vi paddlar omkring och super in omgivningen i säkert en timme innan vi inser att vi nog borde röra oss tillbaka. På vägen in får vi syn  både på en blåsfisk och på en av mina favoriter som ser ut lite som en elefant fast fisk. En underbar snorkeltur helt enkelt!

Sista kvällen på Carriacou drar vi in till land för att äta pizza på en restaurang vi spanat in hela veckan. Den doftar ljuvligt och vi alla suktar efter såväl kött som ost, så stället blir perfekt. Gustav mår emellertid lite bättre och klarar av att sitta upp med oss hela kvällen innan vi alltför mätta och belåtna somnar i våra kojer.

Fyra ombord igen – äntligen!

Seglingen till Carriacou gick fort i form av att det var en kort distans men vi valde ändå att segla så länge som möjligt och seglade därför enbart på förseglet. Planen var att lägga oss vid huvudstaden Hillsborough men då det verkade gå en del sväll där och det inte heller fanns några andra båtar fortsatte vi ner till Tyrrel Bay. Där fanns det desto mer båtar och även vår käre vän Gaute i sin återfunna båt fann vi här.

Vi ankrade precis intill två vrak och varken jag eller Gustav var särskilt sena med att hoppa i för att ta oss en titt. Men med något begränsad sikt tyckte jag inte att det var så särskilt spektakulärt utan tröttnade ganska snart för att istället ligga och läsa ombord, något vi alla tre gjort mycket av den senaste tiden.

Nästa dag, med Simons ankomst runt hörnet, var det städdag – jag och Evelina skulle ta insidan och Gustav utsidan. På något sätt är det härligt det där, att dra på hög musik och svettas i den varma båten i den gassande solen och sakta se hur båtens skrymslen och vrår blir fria från hår, damm och matrester igen. För tro mig, det blir lätt smutsigt på en sån liten yta där man kanske inte heller är lika noga med att torka upp efter sig som hemma. Med insidan skinande ren, utsidan hade sparats till ett senare tillfälle, åkte vi in till den lokala puben för att ta något att dricka och uppdatera diverse flöden online.

Och sen kom dagen vi alla väntat på, kanske allra mest Gustav som nog saknat lite ”manligt” sällskap, Simons ankomst! Så vi tog bussen in till stan för att möta upp honom men först skulle det shoppas lite! Gustav var på jakt efter flippflopp/tofflor och vi engagerade två män i en allt-i-allo-affär som tog fram ett gäng olika modeller och storlekar, men då vi inte hittade den perfekta matchen marscherade vi vidare. Ett antal butiker, ett toabesök och för Evelinas del en nyköpt t-shirt senare ringde telefonen och Simon förklarade att han nu stod på bryggan. Vi blev genast taggade allihop och skyndade iväg mot färjeläget. Gustav i täten ivrig att få träffa sin gamla gymnasiekompis som han inte sett på fyra år. Och så plötsligt möts vi av en kille med en kexchokladryggsäck, dessvärre inte med samma innehåll, men vi var nöjda ändå. Snart trillade vi in på ett mysigt litet café och skålade för att vi äntligen var fyra ombord igen – något vi inte varit sedan Atlanten.

Tobago cays – en verkligt härlig plats

Tobago cays

Morgonen efter att Evelina anlänt äter vi frukost i lugn och ro, gör båten segelklar (fast vi inte ska segla då det är motvind) och sätter kurs mot Tobago cays. De mörka molnen från gårdagen hänger kvar i luften men motvind och motström till trots får vi inte en enda regndroppe på oss. Humöret är på topp och vi alla tre är taggade på att lära känna både varandra och öarna med dess omgivande marina liv bättre. Efter ca 1,5 h motorgång släpper vi ankar på den vita sandbotten i det turkosblå vattnet bakom Horse Shoe Reef. Det tar inte långt tid innan fenor, mask och snorkel åker på och vi alla tre simmar runt i vattnet. Snart möter vi ett helt gäng med sköldpaddor, jag tippar på 6-7 stycken och vi beundrar fotograferar och filmar dessa vackra, urtida varelser. Evelinas kamera med hjälp av Gustav fick till ett riktigt bra klipp, klicka här för att se det!

Framme vid revet blir jag tyvärr lite besviken, det finns en del fisk och levande koraller men mest slås jag av hur döende revet är och hur ledsen jag blir av att alla häromkring verkar vara det. Det ända verkligt levande har varit vid Pigeon Island, Gudadeloupe och på sydkusten på Guadeloupe på denna resan. Tobago cays är verkligen ett häftigt ställe, men tyvärr är korallreven döende.

Några skrattmåsar bosatte sig på vår dinge

På vägen tillbaka till båten öser regnet ner och vi passar på att ta en sötvattens dusch på däck innan vi går in och tar tillfället i akt med lite varm choklad. Resten av dagen tar vi det lugnt medan regent smattrar på, riktigt mysigt emellanåt faktiskt!

De kommande dagarna varvas med utforskning av öarna, snorkling och båthäng. En rocka lyckas vi också se och några trevliga unga britter våldgästar vi också medan vi kan. Sen åker vi en ö bort för att spendera dagen på samma öde ö som Elisabeth Swan och Jack Sparrow var strandsatta på en gång tiden. Häftigt ställe, om en lite ensamt, men även här är det närliggande revet i stort sett dött. Dagen passerar fort och innan vi vet ordet av har vi satt segel mot Union Island för att vara där innan mörkret faller.

Petit Tabac från Pirates of the Caribbien