En sann hjälte

Tillbaka på båten kändes det som om jag inte varit ifrån den alls och jag vande mig snabbt vid att världen inte stod stilla mer. Dagarna gick fort och vi vandrade runt på södra delen av ön den ena dagen. Tittade på de kända husen vid Moonhole (ett privat naturreservat) från håll och badade i det turkosblåa vattnet. Dagen efter vandrade vi istället norrut till The Old Hegg Santuary där en gammal man vid namn Otorn King jobbade med att bevara den utrotningshotade Karettssköldpaddan. Han var tidigare dykare och fiskare och har dödat många sköldpaddor för deras sköld och kött, det är en gammal tradition att äta sköldpadda här. Men när han pensionerade sig och insåg hur mycket färre sköldpaddor det numera i vattnen runt ön bestämde han sig för att hjälpa dem. Så 1995 startade han sitt lilla projekt med endast en liten nykläckt sköldpadda som han provade vilken mat som passade, vad för mediciner han kunde använda med mera.

När han såg att hans försök fungerade byggde han flera större bassänger och har idag släppt tillbaka omkring 900 individer i havet. Han släpper ut dem när de är mellan 5-7 år, ju senare desto högre chans för överlevnad. Anledningen till att de släpps ut först vid 5 år ålder är att de först då kan dyka och simma snabbt, vilket krävs för att hinna undan från hajar. Människor hjälper bara turen mot. Ovan släpper ut dem på olika stränder runtom på Grenadinerna för att de ska komma tillbaka dit och lägga sina ägg senare i livet. Men könsmogna blir det först vid 25 år ålder och sen lägger de bara ägg vartannat år.

Jag blev lite ledsen där jag satt och tittade på alla dessa sköldpaddor i tämligen små bassänger, inget djur som lever i fångenskap kan förstås jämföras med ett som lever i det vilda. Att det ska behöva vara så bara för att människan utrotar dem är något jag inte riktigt kan förstå. Samtidigt oroade man sig lite för hur det skulle gå för dessa sköldpaddor i framtiden då gubben var gammal och han inte verkade ha någon efterträdare eller någon utomstående organisation som hjälpte honom. En ung kille var anställd och hjälpte till med skötseln men det var också allt.

Ortons historia var mycket intressant att lyssna på och jag rekommenderar alla som åker till Bequia att åka och besöka hans projekt. Han nämnde ofta att ”vi inte skulle kunna föreställa oss hur mycket han fått kämpa för detta men en stund senare när vi pratade med hans anställde förstod jag mycket väl vad han menade. Den unga killen sa själv att han bara tagit jobbet för pengarna och att han helst av allt skulle vilja ha en egen firma, vara rik och ha ett hus så att han kunde ”be free and smoke weed” (vara fri och röka marijuana) som han själv uttryckte det. Han sa också att han bara brydde sig om sig själv och jag frågade mig ett flertal gånger vad han fått vara med om under sin uppväxt. Någonstans där förstod jag att om detta var killen som Orton valt att anställa, måste ju han varit den bäst lämpade för jobbet, kan man ju hoppas.

Den minsta sköldpaddan är bara 6 månader!

Vi fortsatte samtalet, Orton hade åkte in till stan, eller nja, ett samtal kanske det inte riktigt var utan mer en diskussion. Det visade sig snart att denna unga killen (endast 22 år) hade mycket radikala åsikter gällande homosexualitet och var mycket upprörd över att det numera var legalt i St Vincent och Grenadinerna. Jag försökte länge att övertyga honom om det motsatta, sätta det i olika perspektiv men det gick helt enkelt inte fram. Ändå hoppas jag att eftersom han hört mina åsikter och vad jag tyckte i frågan att han någonstans i sitt undermedvetna skulle lyssna. Efter ett tag när han yttrade alltfler hemskheter, Gustav stått tyst en bra stund och jag började bli rädd för att han skulle bli arg (själv kokade jag inombords),sa jag att vi nog skulle gå nu och att det varit intressant att höra hans åsikter även om de helt klart skiljde sig från mina. Precis innan vi skulle gå vänder sig killen till Gustav och frågar ”and what do you think” (vad tycker du) svarar Gustav bara

”I think I’m gonna become gay, you inspired me”(Jag tror att jag ska bli homosexuell, du inspirerade mig). Killen tappade hakan och jag hade lust att high-fivea Gustav så klockren som svaret var.

Själv kom jag fram till en mycket viktigt slutsats vad gäller det som är viktigt här i världen 1. Utbildning och 2. att inte legalisera droger.

Pigeon Island nr 2

Några dagar efter det att vi kommit till Rodney Bay var det utforskningsdags! Denna gången var det udden längst norrut i viken – Pigeon Island (de har ingen fantasi här omkring) – nationalpark och väldigt fin hade vi hört, så vi styrde stegen ditåt.

På vägen dit fick vi gå igenom två stora resort där Emma genast planerade in sin någon gång i framtiden kommande smekmånad. Nog var resorten fina, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite smaklöst med turisterna som badar i lyx när det finns människor några kvarter bort som inte ens har vatten i huset utan måste hämta det på gatan. Men jag håller med om att hängmattorna i vattnet och under träden såg riktigt frestande ut.

Efter att passerat resorten betalade vi inträdet till parken där siktet var inställt på bad. När vi närmande oss stranden insåg vi att den just idag var belägrad av en massa amerikanska turister från ett närliggande kryssningsfartyg och egentligen reserverad för dem. Men då ingen sa till oss när vi smet in, låg vi snart ute på den flytande studsmattan tillsammans med turisterna och solade. Ganska snart verkade de märka att vi inte riktigt hörde till, men de verkade inte bry sig heller. Så vi låg där och tjuvlyssnade på samtalen och jag förfärades över vad det hela tiden kretsade kring – pengar och jobb – gud så tråkigt! Efter att nästan blivit helstekta lämnade tillslut de andra studsmattan så att vi äntligen kunde hoppa lite, det är väl ändå det som är meningen eller?

En stund senare började vi vandringen upp på de två topparna där utsikten var fantastisk! Titt som tätt passerade vi skyltar som berättade om uddens historia och en hel del gamla förfallna byggnader fanns också kvar att titta på. Riktigt häftig udden med mycket historia. Så åker ni till Rodney Bay, missa inte Pigeon Island!

En vandring i piratkvarter

Vandring nr 2 stod på schemat där vi skulle ströva genom piratkvarter, korsa floder och till sist nå upp till ett vattenfall. Så vi började tidigt som vanligt igen och tack vara maps.me (TIPS TILL ALLA SEGLARE! Sjukt bra app med kartor till telefonen som inte tar någon plats alls, tack Lennart och Eyla för att ni upplyste oss) var det inga problem att hitta vandringsledens början.

Vi tog oss över en mycket ranglig bro som såg ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst och befann oss några hundra meter senare på en stig där vi traskade omkring bland slingriga rötter och lera. Både jag och Gustav var exalterade! Vi hade aldrig tidigare befunnit oss i någon liknande miljö, så häftig och så magisk. Man förstod verkligen varför de valt att lägga Calypsos hem i de här trakterna (för er som inte sett Pirates of the Caribbean, de tre första, GÖR DET!) och det kändes lite som om den atmosfären hängde kvar i luften. Särskilt när vi närmade oss floden med sin mycket speciella färg.

Vi fortsatte upp längs med floden och kom snart fram till den kända Bush baren dit alla tour-båtarna åker. Vi funderade ett tag på om vi skulle åka på en tour eftersom att det är då man får se Calypsos hus och man tydligen inte får ro in med dingen, men vi valde att vandra – det är ju billigare ;) . Och fick även senare reda på att ett par norskar vi träffat här hade rott in under dygnets mörka timmar, så det kanske vi också ska göra (sssccchhh, säg inget!).

En stund senare lämnade vi floden och fortsatte uppåt bland små åkrar, bananplantor, apelsinträd och en och annan get.

Efter ca 2 timmars vandring kom vi till stigens slut och skulle ”bara” gå ungefär 700 meter fågelvägen genom djungeln. Vi traskade på och insåg ganska snart att terrängen här var högst svårforcerad. Det gick upp och ner, upp och ner och upp och ner, medan myggorna bet oss, växterna rispade våra ben och vi halkade runt i leran. Det var spännande men samtidigt ganska jobbigt och jag började så smått bli lite less på det hela.

Efter en stund insåg vi att det var bättre att gå ner till floden och istället klättrande på de sjukt hala stenarna ta oss fram till det mycket fina vattenfallet, som Gustav utlovade. Jag, som sedan resans början blivit mindre tränad än jag antagligen varit sen jag var 8, på grund av mycket stilla sittande och huvudvärk, blev ganska irriterad över hur lite jag kunde lita på min kropp och hur den skulle klara av att ta sig fram längs med floden. Men till sist nådde vi vattenfallet  ( en och en halv timme senare sen vi lämnat stigen) och tog här en väl behövd lunchpaus. Jag fasade redan för vägen tillbaka men försökte att trycka undan de tankarna och istället ta in den vackra plats vi kommit till. Tyvärr fick vi ingen bild på vattenfallet då det regnade så smått och vi inte vill förstöra kameran.

Lunchen var svald och det som för mig blev till ”helvetesvandringen”, mest på grund av mitt humör så jag får ju skylla mig själv, låg framför oss. Jag måste bara säga det att det var otroligt vackert längs med floden som var fullständigt oexploaterad, med höga bergssidor på bägge sidor och fåglarna som sjöng. Gustav befann sig i himmelriket på jorden och jag i ett något mindre gudomligt tillstånd, men så är det ju ibland här i livet. Till slut kom vi iallafall fram till stigen (en annan denna gång, vi njöt lite längre av denna nära-döden-på-hala-stenar-vandringen denna gång) och jag har nog aldrig varit gladare att få lämna den helt orörda naturen bakom mig.

Nu behövde vi bara gå 90 grader uppåt i 40 minuter, de har nog inte hört talas om serpentinvägar här, men inget kunde sänka mitt humör nu när jag kunde trampa fram på en o-hal stig. Vi kom fram till en jättefin utsiktsplats över Portsmouth och avnjöt varsin passionsfrukt innan vi fortsatte ner mot staden.

På vägen mötte vi en 72-årig man (vi hade gissat på max 50) vars mark stigen gick på. Han ägde 24 hektar mark i området och hade hela sitt liv tagit hand om och odlat marken ensam! Jag som tyckte det var jobbigt att vandra i terrängen, men att bedriva jordbruk?! Herregud! Han berättade iallafall för oss om sitt liv en stund innan vi traskade vidare hemåt. Men att ta hand om 24 hektar mark UTAN maskiner är beundransvärt tycker jag, eller vad tycker ni? Man förvånas hela tiden över vad människan kan åstadkomma men det här slår nog rekord i mina öron just nu.

Vi har börjat vlogga!

Dom senaste veckorna har vi fotat, filmat och knåpat med olika redigeringsprogram för att få färdigt vår första videologg. Det har tagit mycket möda och tid. Men tidigare idag fick äntligen vår första lilla video se dagens ljus. Den handlar om våra strapatser genom Danmarks skärgård och allt den hade att bjuda på!

Filmen hittar ni på länken:  https://www.youtube.com/watch?v=7pmBDXbHJqc

Vi hoppas att ni tycker om det vi skapat. Och gör ni det så får ni gärna dela det med vänner och andra glada människor! Då blir vi jätteglada :D

ska%cc%88rmavbild-2016-09-25-kl-17-41-46