Häftigaste vattenfallet hittills

Återigen blev det jag och Simon som gav oss ut på äventyr. Gustav hade annat att göra och lite ont i stjärten fortfarande. Så vi tog bussen upp till Black Bay där vandringen till två vackra vattenfall startade.

På vägen passerade vi en ananasplanta och blev båda två förvånade över hur de växte. Inte visste jag att de växte såhär! Visste ni?

Hela tiden gick vi längs med den lilla bäcken som kom från vattenfallen, omgivningen var underbart vacker och fåglarna kvittrade.

Nästan framme! Bara 91 meter kvar, till det första då. Men vi valde faktiskt att inte stanna här, dels för att det var inträde och ganska iordningställt, dels för att vi ville se det andra vattenfallet först.

Så vi fortsatte en halvtimme in i djungeln. Vandringen var så otroligt vacker och vi väntade hela tiden på att Tarzan när som helst skulle svinga sig fram i dalgången där vi stampade fram. Sista biten fick vi hoppa bland stenar i den lilla bäcken tills vi slutligen nådde fram till vattenfallet.

Så oslagbart vackert! Det kommer nog att framgå ännu mer i youtube-klippet, så vänta på det! Vi var båda helt mållösa och jag  önskade så att Gustav också varit med, för det här var definitivt ett av de vackraste ställen jag varit på. Vi badade i poolen en stund i det iskalla vattnet och skojade om att vi nog skulle bli riktiga badkrukor hemma i Sverige i sommar med tanke på hur bortskämda vi blivit här.

På vägen tillbaka passerade vi en kålodling i en slänt, tänk vilken magisk men också jobbig plats att odla sin kål på!

Geten tyckte nog inte att vi skulle lämna stället, då hon promt stod i vägen.

Slutligen tog vi en liten paus vid den härligt porlande bäcken, åt lite snacks och badade fötterna. Om det är något ställe ni ska åka till på Grenada så är det Concord Waterfall men fortsätta upp till det vänstra vattenfallet mitt i djungeln. Magiskt!

Lummiga dagar

Morgonen efter det att Evelina lämnat oss tog vi alla det rejält lugnt och fixade med lite smått och gott. Jag och Gustav skrev en lista på vad som behövde göras före båtupptaget och när det skulle göras, så att vi skulle veta ungefär hur många dagar vi skulle behöva för det. Då båten hela tiden befunnit sig i saltvatten (förutom i Kiel kanalen då) och vi inte haft dusch utan badat i havet och på så sätt dragit in en del salt, skulle allt färskas av och städat minutiöst för att förebygga såväl mögel som ohyra. När vi var klara med listan hade vi avsatt ca fem dagar för jobbet, något som kändes alldeles lagom.

Efter att jag skrivit klart mina blogginlägg lyckades jag få med mig Simon på en liten vandring till viken runt hörnet – Prickley Bay. Gustav kände sig alltför sliten från gårdagens fullmoon-party och sugen på att redigera lite film så han stannade hemma. Det tog oss ca 1,5 h att ta oss till Prickley Bay, vandringen var delvis illaluktande då vi under lång tid gick längs med en soptipp men efter det gick vi genom mysiga små skogsdungar innan vi kom fram till det flådiga lilla samhället. Det syntes långväga att det bodde folk med mycket pengar här.

Vi tog ett avsvalkande dopp innan vi tog bussen mot stan där vi skulle byta till bussen hem. Det var häftigt att se hur mycket liv det verkade vara i St George vid skymningstid.

Nästa dag begav vi oss alla tre till ”Underwater sculpture park” som låg på västkusten. Det blev en lite klurig vandring innefattande repellerande för att ta sig ner till den gömda lilla stranden varifrån man snorklade ut till parken. Mycket hade förstörts och det verkade som om parkens bästa dagar var förbi, men det var ändå häftigt att se de olika statyerna med numera växande koraller på sig. Tyvärr var reven, som i stort sett alla rev häromkring, så gott som döda och återigen frågade jag mig själv hur vi kunnat göra såhär mot denna vackra planet. Och hur jag kan välja att bidra till det?

Evelinas sista dag ombord

Och så plötsligt hade redan 20 dagar gått, bara sådär, poff! Helt sjukt vad tiden flyger fram, speciellt när man har roligt och det har vi verkligen haft. Det har varit så otroligt roligt att fått lära känna denna helt underbara människa, som mycket snabbt fått en plats i mitt hjärta. Jag antar att det bara blir så med vissa vänner, man klickar direkt. Kanske speciellt när man umgås så intensivt som man gör på en liten 31 fots segelbåt.

Nåväl, Evelinas sista önskan (som Simon uttryckte sig) blev att åka och titta på Seven Sisters Secret Falls som vi hört skulle vara det vackraste på ön. Så vi klämde in oss i en minibuss och for i världens fart i takt till dånet av musiken in mot St George där vi skulle inhandla lite färdkost och ta nästa buss. Allihop blev vi mycket förtjusta i den välsorterade matbutiken vi hamnat i och plockade till oss lite nötblandningar, bröd och chips. Ett besök vid bankomaten fick det också bli innan vi satte oss på buss nr 6 och åkte upp i regnskogen.

Efter en kvart hoppar vi av bussen och njuter av hur den friska, svala djungel-luften fyller våra lungor. Vattenfallen är väl skyltade och vi kommer efter bara några 100 meter fram till ett litet hus där vi får betala inträde på 5 EC för att få se vattenfallen. Ganska bra det där tycker jag, på så sätt har det möjlighet att hålla stigarna i hyfsat skick samtidigt som det blir en anledning att bevara de vackra platserna eftersom att många turister vill se just det. Med våra neongröna inträdesband runt handlederna, vi känner oss lite som på Liseberg, traskar vi vidare mot vattenfallen. Lite långsammare än vanligt på grund av Gustavs fortfarande ömma stjärt, men vandringen är inte särskilt lång så vi är snart framme ändå.

Vattenfallen är riktigt fina och vi stannar en stund för att käka lite nötter innan vi klättrar högre upp där man kan se ännu fler fall. Vackert är det men myggorna är ilskna och vi har glömt myggsprayen så vi vänder snart om för att ta oss ett svalkande dopp i den första poolen vid det högsta fallet. Vi simmar omkring, hoppar och kastar sten med tårna innan vi mycket nöjda börjar vår färd hemåt igen.

Kvällen spenderas ombord på båten med god mat, öl, tilltugg och kortspel. Simons dansbandsmusik spelas på högtalaren och vi funderar på hur lång tid det kommer att ta innan någon klagar i den annars mycket tysta marinan. Men inga arga fransoser dyker upp och några timmar senare ligger vi alla trötta i våra kojer och slumrar innan vi kl fyra går upp igen för att vinka av Evelina vid taxin som tar henne till flygplatsen.

Så tack Evelina för 20 toppendagar! Tack för att du är så lätt att ha och göra med och alltid är go och glad! Tack för alla givande samtal, gemensamma skratt och andra konstigheter! Vi kommer att sakna dig, men inte alltför länge kanske… ;) Ta hand om dig!

När Linn lurade med mig ut i djungeln – Evelina Möller

Solens strålar sträcker ut sig över Union Island och en ny oskriven dag i Karibien tar sin början. Att varje dag vakna och inte veta vad som händer härnäst, vilka man kommer möta eller vad man kommer få se, är både nervkittlande och otroligt fridfullt. Efter ett visst naveluddspillrande med tillhörande obligatoriskt morgondopp i det obeskrivligt turkosa vattnet, gnuggar vi sömnen ur ögonen och beger oss in mot land. Innan en upptäckare kan börja sitt äventyr och samla in oförglömliga minnen så behövs ibland en kopp kaffe och diverse surfade vågor i vår digitala värld. Det är skönt att vara utan denna värld, ofrivilligt eller ej, och inse att man klarar sig så bra utan dess närvaro.

Vi bestämmer demokratiskt en tid att mötas på och sedan ger sig Gustav av på sin bräda medan jag och Linn blickar upp mot en av öns höga toppar. Lunchdiset hänger kvar som en värmebubbla i luften och det är skönt att känna musklerna i kroppen jobba lite hårdare. Jag tror att när en människa möter nya människor i andra situationer än de vardagliga, så uppstår ett form av samförstånd. Detta gör att människorna på kort tid och under dessa andra förutsättningar lär känna varandra både snabbt och med ett djup som annars kan ta år att bygga upp. Det är otroligt häftigt när jag och Linn vandrar kulle upp och kulle ner som vänner för livet. En ny bekantskap som känns som en gammal, vilket såklart då också inkluderar oändliga samtalsämnen. Vart vi än går så möter vi barn som går i sina skoluniformer och vinkar glatt till oss – en liten tjej som måste göra high five med oss båda innan hon glatt studsar vidare, ett gäng pojkar som fnissar medan någon av dem är tuff och vågar säga något som han högst troligt har lärt sig av sin kära far, en kille och en tjej som står och mumlar under ett träd vilket kanske är början på en hel historia. Vi vinkar även till damen på sin plaststol på verandan där hon befinner sig i skydd från solen, de äldre männen som spelar domino i sitt skjul som skrattar högt och kamratligt, och ungdomarna som hänger högljutt vid busshållplatsen.

Efter någon timmes vandring med byns brus i ryggen så börjar den asfalterade vägen gå i en stadig linje uppåt. Efter varje krön hoppas vi att det ska plana ut men vägen fortsätter att sträcka sig mot den klarblå himlen och vår kondition sätts på prov. Linns ledarskapsinstinkter visar sig i sin bästa skepnad och är det som får mig att tillslut nå toppen av vår väg. Vi är inte riktigt ända upp än men vägen tar slut och naturen det enda som omger oss. Efter en stunds återhämtning på varsin sten i skuggan och magen påfylld med jordnötter, så tar vi nya tag. Linn tar täten in bland buskar och träd och något som ser ut att ha varit en stig en gång i tiden. Här har ingen människa rört sig på lång tid vilket är – både nervkittlande och fridfullt 🙂. Vi möter även en liten kompis på vår färd, han säger hej här nedan!

Stigen tycks försvinna tillsammans med mitt hopp och toppen är ett enda stort stenras. Återigen plockar Linn fram sin förmåga att trigga igång mig, påminna mig om att ingenting är omöjligt och med hennes bagage av otaliga vandringar på dessa karibiska öar så krävs inte mycket övertalning för att jag skall ta mig vidare. När vi kommer fram till det stenigaste partiet med stora block som ligger fastkilade i varandra, så tar jag täten och får möjlighet att bidra med mina klättringskunskaper. Jag analyserar greppen och vinklarna (tveksam om Linn lät mig göra detta för min egen motivations skull eller min faktiska kunskap, men det låter jag vara osagt) och hittar en väg upp med lite mod. Adrenalinet tar oss sista biten upp till toppen! Eller ja, nästan… järnställningen som är placerad högst upp bredvid en parabol bestigs av en bestämd Linn medan jag brottas med myggen nedanför som ett riktigt betongbarn. Efter lite dokumenterande så skuttar vi ändå ganska lätt ner från kullen via den bortglömda stigen som tydligen gick hela vägen upp på andra sidan stenraset, men vad gör det – vi blev en klättringserfarenhet rikare!

Att sedan nå den asfalterade vägen som nu i eftermiddagssolen istället sluttar nedåt är vår belöning. Vi får också blicka ut mot en helt öde vit strand som ligger gömd bakom träden och medan vi målinriktat ser fram emot ett nakendopp så slänger vi en blick på klockan – en halvtimme innan vår mötestid med Gustav. Doppet ersätts med en powerwalk tillbaka till vårt utgångsläge. Det är visserligen rätt osvårt att gå tillbaka medan reggaemusiken dånar från lokalbefolkningens skjul och hundarna glatt gör oss sällskap nu när värmen börjar avta. Nåväl, vi ser Gustav uppenbara sig nedsjunken vid en tom och öde bar, 40 min sent från får bestämda tid. Så går det när två lika pratglada tjejer får fria händer i djungeln! Tur är väl det att ingen av oss har bråttom iväg eller en tid att passa mer än ett dopp i havet och en middag på båten. Som plåster på såret går Linn och köper en varsin kall öl till oss, vilken kvinna! Ännu en dag i paradiset och jag kan inte annat än njuta av det världen har att erbjuda och blicka framåt mot nya äventyr.