Äntligen!

Nej! Där gick vindexen… Vår gode kranförare hade lite bråttom hem till fredagsmyset och i all hast tog han livet av vår kära vindex.
Men men, nu ligger hon i alla fall och flyter i sitt rätta element igen. Skrovsidorna är nypolerade, och under vattenlinjen syns inte en havstulpan så långt ögat kan nå. ”Har ni tur behöver hon inte upp på land närmsta tre åren”, säger pappa samtidigt som Divina Remi förenas med havet igen. Ja det stämmer ju faktisk, nu när bottenfärgen är påstruken och zinkanodrarna på plats så behöver hon inte lyftas på låååång tid.

2

Jag drar en lättnadens suck när vår motor spinner igång på första försöket. Jag vet att den är i mycket bra skick och att jag inte borde oroa mig för att den ska funka. Men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig över dessa diseldrivna makapärer. Förmodligen handlar det dock bara om lite okunskap…

1

Efter lite justerande av akterstaget kan vi sakta glida ut ur hamnen och påbörja vår lilla färd runt Lysekil. Vinden ligger på friskt från syd, och utan segel får motorn sköta jobbet denna dag. Det är skönt att vara ute på sjön igen. På något sätt infinner det sig alltid ett härligt lugn så fort man lämnar hamn. Trotts en stukad vindex och ett väl tajmat ösregn så står jag bara där och njuter i sittbrunnen. Alla måsten kan vänta en stund…

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

Lämna en kommentar