Hejdå båten

Och så plötsligt låg vi på land, ca 5 meter över havet, konstigt, underligt och häftigt. Tänk att allt hade gått så bra, tänk att vi hunnit med allt vi skulle och att vi nu tre månader efter att vi tog beslutet om att åka hem stod strax innan avfärd. Tiden hade gått så fort, så otroligt fort. Men samtidigt så långsamt, tänk så mycket vi hunnit med och så mycket vi inte hunnit med. Alla människor vi mött, alla öden vi stött på, alla vägar vi korsat. Och nu var det dags att avsluta det kapitlet och lägga boken åt sidan för ett tag. När vi nästa gång skulle fortsätta att läsa den igen, var något bara gudarna kunde svara på…

Fast först hade vi en hel del kvar att göra, såklart. Tömma alla vattentankar och ceptictanken, städa lite till, plocka in det som skulle in, ställa allt luftigt, packa väskorna, packa om igen, välja mellan att ta med regnbyxorna eller den extra necesären (det blev den extra necesären) och så vidare. Men till sist hade vi lyckats plocka ihop allt, rensa ur alla matvaror, ställa allt luftigt, båten såg mer ut som en fem-årings kojbygge än något annat, låsa båten för att ta oss till vår norske vän Gaute, i vars båt vi skulle spendera de sista timmarna innan vi åkte till flygplatsen.

Men det var just det där, att lämna båten, som kändes lite extra svårt. Divina hade trots allt varit vårt hem i nästan 11 månader nu (vi flyttade ju in i båten en stund innan avfärd) och det var många känslor som bubblade upp till ytan när det väl var dags att gå. Det hade ju varit så mycket med allt som skulle göras och hinnas med fram tills nu, att man inte riktigt hunnit känna efter förut. Så vi satt en stund i sittbrunnen, tätt ihop, blickandes ut över havet med tårarna rinnandes nedför kinderna. Kanske av lite olika orsaker, kanske med lite olika tankar men ändå tillsammas, på samma sätt som vi tagit oss dit vi kommit. Gustav kanske mest berörd av att resan nu för ett tag hade sitt slut, att hans stora dröm för ett tag skulle pausas och att han skulle lämna sin båt här, så långt borta, för en lång tid. Men också en lättnad över att den stress resan medfört för en ung kapten nu var över och att han kunde slappna av för första gången på länge. Jag kanske mest tänkandes att det verkade som en bra dag att lämna saker på, avsluta ett kapitel, så som en annan fantastisk person lämnat denna värld den 22:e maj ett år tidigare.

Så när vi tillslut låst luckan, klättrat nedför stegen, lagt den åt sidan och tagit farväl av båten, kände jag mig också tacksam på något vis. För här stod jag, lite ledsen, på väg att lämna något som varit en del av mitt liv under en ganska lång eller ganska kort tid beroende på vem man frågar. Och skulle ta ett steg därifrån, ut i det okända. Men på samma sätt som för ett år sedan, när känslostormarna var en aning störe än den här gången, var jag inte ensam. För jag hade en hand i min, en hand som nog är den finaste i världen.

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

4 tankar på “Hejdå båten

  1. I can imagine the tears for all kinds of reasons. I missed the part that you decided to head home. Bad Internet here in the Caribbean as you know. Good luck with the next level. Greetings, Bolle Crew (the crew that is allready asleep at 21.00 ;-))

    • Hi Melinda! Well, plans are made to be changed, right? Where are you guys right now? And how is everything going? We wish you all the best! Linn and Gustav

  2. Ja – vägen är krokig och ibland är man kanske också lite vid sidan av. Vi som följt Er, har också en fin upplevelse som vi inte vill släppa och hoppas att ni fortsätter att då och då ge er härliga syn på livet

Lämna en kommentar