Ett farväl och en överraskning

Dagen efter Pigeon Island steg vi upp tidigt och tog dingen in till land, det hade blivit dags för Emma att flyga hem igen. Så tack så jättemycket för de här tio dagarna Emma! Hoppas att du hade lika kul som vi och att du fick mersmak för seglarlivet. Det har varit så roligt att lära känna dig bättre och du är närsomhelst välkommen tillbaka! Som alltid efter att någon lämnat oss uppstod en lite sorgsen stämning ombord, jag vet inte varför det är så, kanske har vi blivit sämre på att säga hejdå till folk.

Senare på kvällen kundgjorde Gustav att vi skulle iväg på en överraskning på fredagen och jag började såklart undra vart och varför. Det första fick jag såklart inte svar på men mina gissningar hade jag ju, och det andra var helt enkelt för att (citat)  ”du är så fin” och med de svaren fick jag nöja mig.

Så på fredagsmorgonen klev vi upp ganska tidigt, matlådorna var redan fixade, ryggsäckarna packade, vi tog dingen in till land och hoppade sen på en buss till Castries huvudstaden här på Saint Lucia. Det ända Gustav hade sagt var att vi skulle göra något actionfyllt och att jag förmodligen skulle tycka bättre om det än han skulle göra. Dessutom hade han använt mitt bankkort till någonting kvällen innan, så något var redan bokat. Mina tankar hade kretsat kring vandring, white water rafting (finns nog inte ens på ön), canyoing, ziplining, klättring mm. Men när vi gick omkring där på gatorna i Castries började jag fundera på om han kanske lurat mig och att vi egentligen skulle på något spa eller nåt sånt. Jag hann inte fundera så mycket mer innan vi satt på en ny buss på väg mot Dennery, vart nu än det var.

Efter ca 30 minuter i bussen kom vi fram till Dennery och vandringen började, vi gick på små stigar genom byn och jag tänkte att vi säkert gick en omväg bara för att jag inte skulle ana vart vi var påväg. Under bussresan hade jag sett några gröna gokart liknade bilar med turister i och en skylt om hästriding och det var mellan dessa två alternativ mina tankar nu kretsade medan vi vandrade på i den heta solen. Ju längre bort vi kom från hästskylten och när jag frågade Gustav om de gröna bilarna, som han visste kallades Buggies, desto säkrare blev jag på att de var dessa vi skulle köra. När det dessutom körde förbi oss en sån bil åt det håll som vi skulle och jag hörde motorerna började jag fasa för vad som skulle hända. Visste inte Gustav att jag inte gillade att köra gokart? Bara det inte skulle vara race på nån bana. Hur kunde han säga att jag skulle tycka det var roligare än han? Men någonstans tänkte jag att det nog ändå fanns en hållhake någonstans.

Så när vi kom runt hörnet och jag såg de gröna bilarna men vi inte stannade vid dem. Såg jag också ganska snart skylten där det stod ”Treetop adventures” och jag förstod att det var ziplining trots allt och lättnaden spred sig i min kropp. Så snart stod vi där i kön med ett gäng andra turister, ivriga att få susa runt bland trädtopparna i djungeln. Tolv linbanor var det och det hela tog ca två timmar, häftigt! Lite hjärtklappning fick jag allt i början av alla de andra livrädda turisterna men så fort vi började åka släppte det.

Tack för en underbar överraskning Gustav!

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

Lämna en kommentar