Gästinlägg nr x – Evelina Möller

Hej! Mitt namn är Evelina, 27 år, kommer från Stockholm och gillar när det händer saker och man drivs framåt. Jag tröttnade på mitt åtta till fem jobb och bestämde mig för att jag har minsann annat att bidra med till världen, om så bara något litet men mer kreativt och givande. Så jag sa upp mig med ingen vidare efterföljande plan. Frihetskänslan var enorm! Min kille hittade Linn och Gustavs blogg och sa att vi kanske borde följa med dem någon gång? Just vid den tidpunkten hade jag börjar kika på olika resor att fördriva min tid med och för att göra något betydligt roligare efter det jobb jag tidigare haft. Jag var inne på Karibien och Centralamerika. Så när jag gick in på bloggen, såg att de söker folk för jämnan och dessutom befann sig i Karibien så fanns det inget som talade emot att jag skulle höra av mig. Ett mail, några rader på Facebook och en skypeintervju senare så var jag medräknad i 20 dagar på deras segelbåt i Karibien. Lycka!! Anledningen till att detta passade mig så perfekt är att det innebar att jag på ett smidigt (samt billigt) och otroligt vackert sätt skulle få uppleva öarna, ett sätt att resa som jag annars inte skulle kunna göra på grund av mina icke existerande seglarkunskaper och min obefintliga segelbåt. Tänk att få se allt från ett glittrande, turkost vatten och att i den takt man vill besöka de olika öarna man tycker verkar intressanta! Detta i kombination med att hänga med två människor från Lysekil som verkade minst sagt supertrevliga och som säkert kunde lära mig en del om seglingen var ett stort plus! Att sitta och rulla tummarna på en strand och äta på fina restauranger är inget för mig. Att hjälpa till på en båt, få lite skit under naglarna varvat med aktiviteter av olika slag, äta och leva enkelt på de resurser en människa klarar sig på, är helt i min smak. Vilket äventyr jag hade framför mig och jag hoppade upp och ner av lycka, spända nerver och fjärilar i magen som flaxade på högvarv. Den 19 maj skulle äventyret med Linn och Gustav börja!

Nu börjar mitt seglaräventyr tillsammans med Linn och Gustav i Karibien! Med det  sagt vill jag meddela att äventyret började lite tidigare än så…När jag landat i St Vincent efter några slappa dagar själv på Barbados, så får jag reda på att det inte går några färjor till Mayreau, ön där Linn och Gustav befinner sig, varken idag eller imorgon. Lite besviken i taxin på väg mot stan stannar jag och checkar in på ett billigt hostel i bergen. En lugn start senare hoppar jag på en vrålande minivan med lokalbefolkningen ner till Kingstown för att se mig omkring.
Jag tar en promenad till hamnen och råkar få syn på den båt jag borde ta då den stå redo för avgång. Tydligen gick det en båt idag, precis nu lite mer exakt. Jag går besviken därifrån med känslan att ha blivit lurad. Samtidigt inser jag att saker rör sig inte direkt snabbt häromkring, så jag springer tillbaka till väktarna vid hamnen för att dubbelkolla att båten verkligen ska lämna just nu. En av väktarna tar mitt nummer på whatsapp för att hålla mig uppdaterad och nästa sekund så dånar jag i en taxi tillbaka för att hämta mitt bagage, man vet inte förrän man har testat tänkte jag. Jag slänger in mina halvpackade grejer tillsammans med mig själv i taxin igen och vi dånar ner från berget. Chauffören trycker på gasen och kommer tutandes förbi grindarna nere i hamnen och kör snabbt fram till hamnkanten. Båten har precis med några sekunder fällt upp dockan och börjar sakta röra sig från hamnen- några meter framför mina ögon. Alla runtomkring mig börjar vifta med armarna och skrika att jag ska med – taxikillen, väktarna och allmänt snälla själar. När jag trodde jag hade gjort allt förgäves så tutar båten och vänder om för att hämta upp mig en liten bit bort. Jag jublar på insidan, och utsidan, ropar tack till alla som hjälper mig. Sen kör båten (vilket förresten är en gigantisk gammal norsk fiskebåt, ingen lyxig karibisk yacht direkt) jämsides med hamnen och killarna slänger över mitt bagage till andra passagerare och sedan får jag hoppa över i mina skakande flipflopps med någon meter mellan mig och båten. Puh! Jag är ombord!
Jag går sedan runt och tackar alla jag ser på båten för deras tålamod och sedan går jag upp till kaptenen där jag får chansen att tacka ordentligt. När jag lugnat ner mig och mitt glädjerus lagt sig, inser jag att jag faktiskt är fast på en gammal rostig fiskefärja i cirka 3h med enbart en trött, arbetande lokalbefolkning dominerad av män med ett moln av hashrök runtomkring sig. När vi böljar ut på de stora vågorna med en mörk regnig himmel över oss så är det bara att släppa garden, stå och trängas med dessa människor, le och svara när de försöker socialisera med den enda vita unga tjejen ombord. Sjösjukan börjar kännas vid och efter 2h börjar det bli påtagligt att det var länge sen jag drack det där vattnet och åt den där chokladkakan vid flygplatsen i Barbados. Klockan närmade sig sex och vi hade nu Canoan inom räckhåll. En snabb mellanlandning för att sen ta oss vidare till Mayreau – tänkte jag.
När vi kommer in mot hamn står en stor rostig industribåt och täcker upp hela bryggan och utanpå den ännu en stor fiskebåt. Kaptenen töjer sig fast jämsides med den andra båten och motorn lägger av. Japp, motorn går sönder. Passagerarna som nåt sitt stopp börjar kasta sina väskor och barn över till de andra båtarna för att ta sig i land. Vi andra som ska vidare står bara och väntar. Väntar på en förklaring, ett svar, en lösning. Himlen hade hunnit spricka upp och solnedgången var underbar, men när vi vände blickarna åt andra håller rullade de svartaste molnen jag sett på flera år in mot oss. Jag började nästan skratta av ironin. Vi var strandade och ovädret närmade sig tillsammans med mörkret. Jag lade märke till en tjej som sprang runt i telefon och som sedan frågade vart jag ska. Det visar sig att vi ska till samma ö och att hon försökte ordna med en speedboat dit. Molnen stod nu rakt över oss och mörkret föll snabbt. Inom några minuter var det bäcksvart och bara lanternorna från båtarna lös upp vår omgivning. Ett motorljud hörs och tjejen ropar till mig att springa och hämta mitt bagage. Svettig över hela kroppen kommer jag tillbaka till båtkanten där nu en liten speedboat fräser nedanför oss, en sisådär 2 meter. Killarna runt omkring praktiskt taget slänger över oss till båten och efter kom vårt bagage flygande. Sekunder senare så dånar den lilla båten över ett mörkt vågigt vatten där ingen horisont längre syns till då himlen är lika svart som vattnet runt oss. Senast jag höll fast vid någonting så hårt var när jag var 13 år och åkte fritt fall på gröna Lund. Vi är fem på båten, mer hade inte fått plats, inget ljus finns mer än stjärnorna över oss. Jag tittar upp och ser Orion och tänker att om jag flyger av nu så har jag ändå sett något vackert innan jag skulle ligga guppandes i ett ödevatten. Cirka 15 minuter av koncentration och en och annan bön så glider vi in mot en strand i Mayreau. Puh!! Men tänk, det slutar inte där… tydligen har de lagt till på fel sida från där Linn och Gustav befinner sig, suck! Den andra tjejen hoppar av och försvinner i mörkret medan en kille, han som äger den lilla båten, säger till mig att han kan köra mig till den andra sidan av ön om 5 min. Jag tänker: vad har jag att förlora? Efter 30 min börjar mitt tålamod att sina och jag går fram till den lilla strandbaren som han står vid och knackar honom på axeln, frågar om vi kan åka snart? Han svarar i en dimma av öl och gräs att han är på väg. Herregud, kan han ens köra båten tänker jag. Han sliter sig och tar med sig en kompis så snart sitter vi tre personer i båten påväg att lämna stranden. När motorn lägger av cirka 30 meter från strandkanten börjar jag tro att Gud spelar mig ett spratt, om han nu finns så skrattar han definitivt däruppe. Det är också nu jag inser att jag faktiskt är fast med två vuxna, pårökta män, i en liten båt som just nu bara driver längre och längre ut. De behöver ljus så jag ger dem min mobil att lysa med och de börjar mecka med motorn. River loss lite delar, skruvar och trixar, till att de verkar hyfsat nöjda. Jag tar tillbaka telefonen med ett fast grepp medan mannen frågar om jag är rädd. Jag svarar ”ja” men också att jag kan inte annat än lita på dem. De båda skrattar. Motorn drar igång och jag hoppas han vet vad han gör. Väl ute på vattnet lägst med ön så berättar han allt om öarna runtomkring oss och jag förstår att dom faktiskt genuint bara vill hjälpa mig, jag får tillbaka hoppet om mänskligheten. I min andra färd genom bäcksvart mörker dyker fläckar av ljussken upp under vattenytan. Det var helt magiskt!
När jag sedan ser lanternorna från ett gäng segelbåtar så bultar hjärtat av lycka och att mina vänner är inom räckhåll. De snälla männen kör mig runt bland segelbåtarna medan jag kikar in och ropar ”Linn, Gustav!” till varenda en. Tillslut tycker jag mig se Linns ansikte i en av båtarna och jag styr dem dit. Vips står Gustav på däck och vinkar in oss och jag känner nästan hur tårarna börjar trycka. Ren lycka!! Väskorna och jag lastas av, jag tackar killarna med hela mitt hjärta och har nog aldrig känt en sådan värme och lycka över att se två personer jag aldrig tidigare träffat. Med hjärtat och hjärnan på fortsatt högvarv så har de gjort mat som står redo, vid det här laget är jag totalt utsvulten. Kvällen avslutas med ren och skär lycka att äntligen ha nått mitt mål, lite mysigt samtal med mina nya vänner i båten och ett dopp i det svalkande vattnet. Innan jag somnar i min koj så får jag en glimt av ett himlavalv av stjärnor ovanför oss och Orion blänker till innan mina ögonlock slår igen.

 

 
Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

12 tankar på “Gästinlägg nr x – Evelina Möller

  1. Älskade Evi, vilken lysande beskrivning, du är en ny Stig Larsson! Ingen skulle kunna berätta bättre om dina äventyr! Pussar, lycka till med den fortsatta resan

  2. Herregud vilken spännande början på resan, du och två påtända män i en liten båt i bäcksvarta mörkret, usch! Jag ser med spänning fram mot kommande äventyr, kram Heidi

    • Ja det blev verkligen en bra början på mitt äventyr, både läskigt men spännande! :) Stor kram tillbaka till er /Evelina

    • Haha ja det blev en spännande start på resan :) Tacka Linn och Gustav som uppdaterar oss alla på bloggen, fortsätt gärna och följ deras och min resa! /Evelina

Lämna en kommentar