I stormens öga

Förra måndagen var det äntligen dags! Vinden blåste upp emot 20 m/s och som utlovat skulle vi åka ut till Islandsberg för att bevittna naturkrafterna. Så när Gustav slutade jobbet, hans sista dag på tre år, satte vi oss i bilen och styrde mot Skaftö. Väl framme togs mössa på och kamera med och så gav vi oss ut till stormens öga. Några äventyr på vägen hann vi också med.

_MG_9779

Så fort vi lämnat den skyddande växtligheten bakom oss och närmade oss vattnet tog vinden tag i oss med full kraft. Jag blir alltid lika förundrad över hur starka naturens krafter faktiskt är och hur lite vi kan påverka dem. När man tvingas böja på knäna för att lyckas stå emot vinden, då vet man att det blåser!

_MG_9782 _MG_9784

Ute vid det gamla fyrvaktarhuset började Gustav snart att arbeta med kameran medan jag gick runt och filosoferade för mig själv. Jag tog mig bort längs en gammal spång mot en ensam bänk längst ut på en klippa. Här slog vågorna upp från två olika håll och när jag kröp upp och kikade över kanten kunde jag känna saltstänket i ansiktet. Jag började klättra tillbaka mot huset men denna gången längs med klippkanten. När jag stannade till för att beundra utsikten såg jag en ensam säl som tappert kämpade i vågorna innan den insåg att det nog var lättare att simma under vattnet.

_MG_9875

Jag fortsatte min färd tills jag kom ut till en liten klippavsats i närheten av huset där man kunde titta rakt ut mot det rytande havet. Och när jag stod där med armarna utbredda, nästan flygandes i vinden och beundrade de enorma vågorna som rullade in och sedan smällde i klippväggen snett nedanför mig, mindes jag hur jag så många gånger stått längst bak på StenaLine-färjan på väg från ett hem till ett annat och på nästan samma sätt stått beundrat vågorna. Drömt mig bort vid synen av deras kraftiga rörelser och tänkt att det finns inget bättre, inget häftigare och inget mer oförutsägbart element än havet.

_MG_9800_MG_9827_MG_9830

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

Lämna en kommentar