När Linn lurade med mig ut i djungeln – Evelina Möller

Solens strålar sträcker ut sig över Union Island och en ny oskriven dag i Karibien tar sin början. Att varje dag vakna och inte veta vad som händer härnäst, vilka man kommer möta eller vad man kommer få se, är både nervkittlande och otroligt fridfullt. Efter ett visst naveluddspillrande med tillhörande obligatoriskt morgondopp i det obeskrivligt turkosa vattnet, gnuggar vi sömnen ur ögonen och beger oss in mot land. Innan en upptäckare kan börja sitt äventyr och samla in oförglömliga minnen så behövs ibland en kopp kaffe och diverse surfade vågor i vår digitala värld. Det är skönt att vara utan denna värld, ofrivilligt eller ej, och inse att man klarar sig så bra utan dess närvaro.

Vi bestämmer demokratiskt en tid att mötas på och sedan ger sig Gustav av på sin bräda medan jag och Linn blickar upp mot en av öns höga toppar. Lunchdiset hänger kvar som en värmebubbla i luften och det är skönt att känna musklerna i kroppen jobba lite hårdare. Jag tror att när en människa möter nya människor i andra situationer än de vardagliga, så uppstår ett form av samförstånd. Detta gör att människorna på kort tid och under dessa andra förutsättningar lär känna varandra både snabbt och med ett djup som annars kan ta år att bygga upp. Det är otroligt häftigt när jag och Linn vandrar kulle upp och kulle ner som vänner för livet. En ny bekantskap som känns som en gammal, vilket såklart då också inkluderar oändliga samtalsämnen. Vart vi än går så möter vi barn som går i sina skoluniformer och vinkar glatt till oss – en liten tjej som måste göra high five med oss båda innan hon glatt studsar vidare, ett gäng pojkar som fnissar medan någon av dem är tuff och vågar säga något som han högst troligt har lärt sig av sin kära far, en kille och en tjej som står och mumlar under ett träd vilket kanske är början på en hel historia. Vi vinkar även till damen på sin plaststol på verandan där hon befinner sig i skydd från solen, de äldre männen som spelar domino i sitt skjul som skrattar högt och kamratligt, och ungdomarna som hänger högljutt vid busshållplatsen.

Efter någon timmes vandring med byns brus i ryggen så börjar den asfalterade vägen gå i en stadig linje uppåt. Efter varje krön hoppas vi att det ska plana ut men vägen fortsätter att sträcka sig mot den klarblå himlen och vår kondition sätts på prov. Linns ledarskapsinstinkter visar sig i sin bästa skepnad och är det som får mig att tillslut nå toppen av vår väg. Vi är inte riktigt ända upp än men vägen tar slut och naturen det enda som omger oss. Efter en stunds återhämtning på varsin sten i skuggan och magen påfylld med jordnötter, så tar vi nya tag. Linn tar täten in bland buskar och träd och något som ser ut att ha varit en stig en gång i tiden. Här har ingen människa rört sig på lång tid vilket är – både nervkittlande och fridfullt 🙂. Vi möter även en liten kompis på vår färd, han säger hej här nedan!

Stigen tycks försvinna tillsammans med mitt hopp och toppen är ett enda stort stenras. Återigen plockar Linn fram sin förmåga att trigga igång mig, påminna mig om att ingenting är omöjligt och med hennes bagage av otaliga vandringar på dessa karibiska öar så krävs inte mycket övertalning för att jag skall ta mig vidare. När vi kommer fram till det stenigaste partiet med stora block som ligger fastkilade i varandra, så tar jag täten och får möjlighet att bidra med mina klättringskunskaper. Jag analyserar greppen och vinklarna (tveksam om Linn lät mig göra detta för min egen motivations skull eller min faktiska kunskap, men det låter jag vara osagt) och hittar en väg upp med lite mod. Adrenalinet tar oss sista biten upp till toppen! Eller ja, nästan… järnställningen som är placerad högst upp bredvid en parabol bestigs av en bestämd Linn medan jag brottas med myggen nedanför som ett riktigt betongbarn. Efter lite dokumenterande så skuttar vi ändå ganska lätt ner från kullen via den bortglömda stigen som tydligen gick hela vägen upp på andra sidan stenraset, men vad gör det – vi blev en klättringserfarenhet rikare!

Att sedan nå den asfalterade vägen som nu i eftermiddagssolen istället sluttar nedåt är vår belöning. Vi får också blicka ut mot en helt öde vit strand som ligger gömd bakom träden och medan vi målinriktat ser fram emot ett nakendopp så slänger vi en blick på klockan – en halvtimme innan vår mötestid med Gustav. Doppet ersätts med en powerwalk tillbaka till vårt utgångsläge. Det är visserligen rätt osvårt att gå tillbaka medan reggaemusiken dånar från lokalbefolkningens skjul och hundarna glatt gör oss sällskap nu när värmen börjar avta. Nåväl, vi ser Gustav uppenbara sig nedsjunken vid en tom och öde bar, 40 min sent från får bestämda tid. Så går det när två lika pratglada tjejer får fria händer i djungeln! Tur är väl det att ingen av oss har bråttom iväg eller en tid att passa mer än ett dopp i havet och en middag på båten. Som plåster på såret går Linn och köper en varsin kall öl till oss, vilken kvinna! Ännu en dag i paradiset och jag kan inte annat än njuta av det världen har att erbjuda och blicka framåt mot nya äventyr.

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

1 tanke på “När Linn lurade med mig ut i djungeln – Evelina Möller

Lämna en kommentar