På tur utan tur eller bussar

Nästa morgon steg vi upp tidigt (för våra förhållanden) och åkte in till land för att gå och äta frukost med mamma. Vi fann oss ganska snart på ett bageri och då detta ändå är Frankrike blev det baguetter till frukost. Samtidigt funderade vi på vad vi skulle hitta på med dagen och kom fram till ett en liten vandring några orter bort blev planen. Så vi packade våra ryggsäckar och begav oss till busstationen. Där frågade vi en ung man om hjälp som sedan lotsade oss på rätt buss och även talade om för oss var vi skulle byta.

Utanför mammas lilla boende

En stund senare var vi framme vi Playa de Salinas där den lilla vandringsledens start befann sig. På ena sidan stranden fanns havet och på andra sidan ett riktigt mangroveträsk där vattnet var rödbrun-färgat och luktade svavel (alltså inte särskilt gott). Vi följde vandringsleden och fördes genom ett landskap av stränder och mangroveträsk blandat med gröna ängar och böljande kullar där kossorna  gick och betade. Vi var alla uppslukade av den vackra naturen och mamma sa det att här såg det minsann ut som ett bibellandskap.

När vi kom fram till vandringsledens slut hoppades vi på att kunna gena längs kusten till en mindre gata intill och på så sätt vandra vidare hela vägen tillbaka till Le Gosier där vi hade båten. Men icke, ca 100 meter innan gatan möttes vi av ett högt staket med taggtråd så det var bara att vända om. Vi valde istället en annan stig och hoppades på det bästa. När skogen glesnade fann vi oss själva i en stor kohage med en skällande hund. Ingen av oss är rädd för hundar men kommer det en främmande, skällande hund mot dig är man sällan särskilt kaxig. Hunden passerade vi med bravur och så kom nästa hinder – kossorna. Man vet ju aldrig vad de kan få för sig när de har kalvar, det vet ju alla, mammor kan bli allt annat än trevliga om något tycks hota deras ungar. Men även kossornas ilska lyckades vi smita förbi och när vi lättade nådde ut till gatan, hörde vi bara hur kossorna råmade ut sin frustration i kvällsluften.

Efter en halvtimmes vandring till hade mörkret lagt sig och vi satt och väntade på en buss som skulle ta oss sista biten hem. Men det kom ingen buss och precis som i alla filmer började regnet att ösa ner och det enda sällskapet vi hade var en psykotisk man som berättade allehanda för oss på franska, tyvärr eller kanske som tur var förstod vi inte ett skvatt. När regnet lättade försvann även mannen och vi bestämde oss för att börja gå tillbaka då vi väntat i över en timme och vi bara sett bussar åka åt de andra hållen. När vi hade gått i ca fem minuter kom såklart bussen och körde förbi oss, typiskt, men vi hade i alla fall väldigt roligt åt vårt öde. Ytterligare en halvtimme senare var vi tillbaka på mammas lilla boende och dukade upp för en vin- och ostkväll utan dess like. Mätta och belåtna rodde jag och Gustav sen ut till båten och somnade utmattade i vår koj. Kanske drömde vi om de galna kossorna eller bussen som aldrig kom.

Fick bli denna då vi inte har någon annan, sorry!
Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

2 tankar på “På tur utan tur eller bussar

Lämna en kommentar