Käftsmäll och vardagsfeeling – Anna Gros

Dag tio på vår segling över det där havet man kallar Atlanten och mycket börjar bli vardag och slentrianmässigt. Jag som gjort några sjöpullar i mina dar känner så väl igen känsla och dagen den infaller. Brukar vara sådär efter en sex till tio dagar beror lite på hur länge man ska vara ute och hur livlig fantasi man tillåts ha. Men nån gång där blir dagarna väldigt lika, man tappar räkningen och tidsperspektivet och allt blir lite samma sak. Maten smakar lika dant, skämten och samtalsämnena återkommer. Men mitt i allt detta brukar jag hitta någon gnista som får dagarna att te sig olika vilket jag vet räddar mig från d.v.s. plåtsjuka och hemlängtan. Inatt inträffade en sån sak som får dagarna att te sig annorlunda. Vår kära autopilot Otto tröttnade, sa upp sig från sitt uppdrag som andre styrman och gick och la sig. Så det blev för oss att ta över och börja gänga själva. Jag satt där under stjärnhimlen och styrde västerut i godan ro och funderade lite över ditt o datt. Helt plötsligt när månen var på väg ner fick jag en brutal käftsmäll. BAM och jag var knockad, jag förstod först inte vad det var. Var det Neptun som försökte säga mig något eller en besättningsmedlem som vaknat upp lagt sig i bakhåll och slagit till med all kraft. Nej det var en flygfisk som med all sin kraft hoppat upp och prickat mitt i prick.

img_2253

Jag som är ganska rädd för fiskar fick smått panik när jag hör den ligga där och sprattla i sittbrunnen. Visste ju egentligen inte riktigt vad det var som försökte dräpa mig. Så jag kastade en kudde på den, för kuddar finns de gott om i vår sittbrunn. sedan skrek jag på Mårten som ligger o nannar sött. Han vaknar i minst lika mycket chock som jag och får agera räddningstjänst. Han kommer upp i sittbrunnen och säger ” Anna kör försiktigt jag har inge linser och bara kalsonger på mig.” Perfekt för att fajta en bjässe i dessa vågor, med en panikslagen rorsman. Mårten letar men hittar ingenting under högen av kuddar och meddelar att kusten är klar, dräpar fisken har lämnat oss. En sekund senare hör jag hur det sprattlar till, den är kvar. Jag skriker på Mårten ”Du försöker lura mig..” Han hittar den knappt i mörkret, det visade sig vara en tio cm lång flygfisk som låg fast i en springa. Minst lika chockad som jag fick den återse sitt rätta element. Hej då dräparfisken. Men oj så skoj vi har haft åt detta.

Btw har jag öppnat mitt första ”Nöd paket” som jag fått av en fantastisk dalmas. Det var en korsords bok i paketet. Super mysigt så nu löser vi korsord jag och Linn iallafall mest hela tiden. Vi körde en omgång norsk karaoke idag det gick sådär för min del men Mårten försökte allt han kunde. All eloge till Mårten med denna värdelösa medspelare. Vi får nog se oss besegrade på karaoke fronten ombord.

Tack för mig och ta hand om varandra där ute ❤

img_2254

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

Lämna en kommentar