Vi två e saknade till havs

p1070732

Väckarklockan ringde kl sex och trötta som vi var tryckte vi upprepade gånger på snooze innan vi tillslut klev upp för att åka iväg. Men när vi startade motorn märkte vi ganska snabbt att något var fel då nästan inget kylvatten kom ut och vi kom på att vi glömt en av de viktigaste förberedelserna – att byta den lilla drivremmen till sjövattenkylningen då den var alldeles utsliten. Men med gemensamma krafter tog bytet bara en kvart och sen var vi klara för avgång. Så vi gled ut från Lagos tillsammans med ett par andra segelbåtar och tuffade en stund för motorn tills udden inte skymde den fina nordanvinden längre. Ganska snart höll vi hög fart och ett helt gäng med ca 15 delfiner lekte glatt vid fören. Det var verkligen helt otroligt och jag hade aldrig tidigare sett så många samtidigt. Både jag och Gustav sprang glatt tjoandes runt på däck (självklart säkrade och med autopiloten som styrde) och försökte att ta in upplevelsen samtidigt som den skulle fångas på kamera. Om det lyckades får ni se senare.

p1070739

Och så var vi iväg, den längsta seglingen hittills och nu skulle vi dessutom bara vara två. Lite orolig hade jag varit eftersom att jag ofta blir så trött på natten och dessutom sover sämre när inte Gustav ligger bredvid. Men redan första natten märkte jag att det inte var några större problem. Det blåste ganska mycket och var en del att hålla koll på så jag hade inga problem att hålla mig vaken. Månen lös upp i natten och var inte den framme kunde man alltid beundra stjärnorna eller fundera på hur stora vågorna runtomkring en egentligen var nu när man inte kunde se dem. I början tyckte jag att det var lite svårt att på natten bedöma om vinden tilltog eller ej och det var lite läskigt när man inte såg vågorna utan bara kände deras kraft. Men ganska snart vande jag mig och började lita mer och mer på både mig själv och båten. Dessutom så var jag ju tack vare postafen inte heller sjösjuk! Vilken underbar känsla! Första seglatsen på hela resan som jag inte kände ett dugg och det rullande ändå på ordentligt.

p1070781

Dagarna passerade snabbt och vi gjorde egentligen ingenting och det var ganska skönt. Jag förvånades över hur mycket jag faktiskt tyckte om det och hade det inte varit för den lilla sömnbristen man led av så hade jag kunnat fortsätta över Atlanten med en gång. Eftersom vi visste att det bara var 5-6 dygn så slarvade vi väl lite med våra vakter ibland och stannade uppe en stund på varandras, därav sömnbristen. Vädret blev för varje dygn också varmare och en stjärnklar natt kunde vi äntligen se ljusen från Gran Canaria och Las Palmas. Eller jag äntligen och äntligen, men det skulle bli skönt att komma iland och dessutom skulle vi ju få besök igen, både av Gustavs bror med pojkvän och av min alldeles egna far. Så ju närmre Las Palmas vi kom, desto mer förväntansfulla blev vi.

p1070756

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

Lämna en kommentar