En vandring i piratkvarter

Vandring nr 2 stod på schemat där vi skulle ströva genom piratkvarter, korsa floder och till sist nå upp till ett vattenfall. Så vi började tidigt som vanligt igen och tack vara maps.me (TIPS TILL ALLA SEGLARE! Sjukt bra app med kartor till telefonen som inte tar någon plats alls, tack Lennart och Eyla för att ni upplyste oss) var det inga problem att hitta vandringsledens början.

Vi tog oss över en mycket ranglig bro som såg ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst och befann oss några hundra meter senare på en stig där vi traskade omkring bland slingriga rötter och lera. Både jag och Gustav var exalterade! Vi hade aldrig tidigare befunnit oss i någon liknande miljö, så häftig och så magisk. Man förstod verkligen varför de valt att lägga Calypsos hem i de här trakterna (för er som inte sett Pirates of the Caribbean, de tre första, GÖR DET!) och det kändes lite som om den atmosfären hängde kvar i luften. Särskilt när vi närmade oss floden med sin mycket speciella färg.

Vi fortsatte upp längs med floden och kom snart fram till den kända Bush baren dit alla tour-båtarna åker. Vi funderade ett tag på om vi skulle åka på en tour eftersom att det är då man får se Calypsos hus och man tydligen inte får ro in med dingen, men vi valde att vandra – det är ju billigare ;) . Och fick även senare reda på att ett par norskar vi träffat här hade rott in under dygnets mörka timmar, så det kanske vi också ska göra (sssccchhh, säg inget!).

En stund senare lämnade vi floden och fortsatte uppåt bland små åkrar, bananplantor, apelsinträd och en och annan get.

Efter ca 2 timmars vandring kom vi till stigens slut och skulle ”bara” gå ungefär 700 meter fågelvägen genom djungeln. Vi traskade på och insåg ganska snart att terrängen här var högst svårforcerad. Det gick upp och ner, upp och ner och upp och ner, medan myggorna bet oss, växterna rispade våra ben och vi halkade runt i leran. Det var spännande men samtidigt ganska jobbigt och jag började så smått bli lite less på det hela.

Efter en stund insåg vi att det var bättre att gå ner till floden och istället klättrande på de sjukt hala stenarna ta oss fram till det mycket fina vattenfallet, som Gustav utlovade. Jag, som sedan resans början blivit mindre tränad än jag antagligen varit sen jag var 8, på grund av mycket stilla sittande och huvudvärk, blev ganska irriterad över hur lite jag kunde lita på min kropp och hur den skulle klara av att ta sig fram längs med floden. Men till sist nådde vi vattenfallet  ( en och en halv timme senare sen vi lämnat stigen) och tog här en väl behövd lunchpaus. Jag fasade redan för vägen tillbaka men försökte att trycka undan de tankarna och istället ta in den vackra plats vi kommit till. Tyvärr fick vi ingen bild på vattenfallet då det regnade så smått och vi inte vill förstöra kameran.

Lunchen var svald och det som för mig blev till ”helvetesvandringen”, mest på grund av mitt humör så jag får ju skylla mig själv, låg framför oss. Jag måste bara säga det att det var otroligt vackert längs med floden som var fullständigt oexploaterad, med höga bergssidor på bägge sidor och fåglarna som sjöng. Gustav befann sig i himmelriket på jorden och jag i ett något mindre gudomligt tillstånd, men så är det ju ibland här i livet. Till slut kom vi iallafall fram till stigen (en annan denna gång, vi njöt lite längre av denna nära-döden-på-hala-stenar-vandringen denna gång) och jag har nog aldrig varit gladare att få lämna den helt orörda naturen bakom mig.

Nu behövde vi bara gå 90 grader uppåt i 40 minuter, de har nog inte hört talas om serpentinvägar här, men inget kunde sänka mitt humör nu när jag kunde trampa fram på en o-hal stig. Vi kom fram till en jättefin utsiktsplats över Portsmouth och avnjöt varsin passionsfrukt innan vi fortsatte ner mot staden.

På vägen mötte vi en 72-årig man (vi hade gissat på max 50) vars mark stigen gick på. Han ägde 24 hektar mark i området och hade hela sitt liv tagit hand om och odlat marken ensam! Jag som tyckte det var jobbigt att vandra i terrängen, men att bedriva jordbruk?! Herregud! Han berättade iallafall för oss om sitt liv en stund innan vi traskade vidare hemåt. Men att ta hand om 24 hektar mark UTAN maskiner är beundransvärt tycker jag, eller vad tycker ni? Man förvånas hela tiden över vad människan kan åstadkomma men det här slår nog rekord i mina öron just nu.

Dela med dig:
FACEBOOK
TWITTER
GOOGLE

6 tankar på “En vandring i piratkvarter

  1. Hallå där borta!
    Kul att läsa om allt ni gör – väldigt spännande saker ibland!
    Men jag förstår att du Linn inte gillade lerhalkan – 1 steg fram och 4 bakåt.. I N T E kul! har upplevt liknande saker på fjällvandring…
    Ha det så gott, jag läser allt ni skriver och tänker på er då och då.
    Har förstås hört din mamma berätta om när hon träffade er på plats i äventyret. Nu har hon haft egna häftiga dagar efteråt, men det vet ni ju allt om!
    STOR KRAM! Ta hand om Er!

Lämna en kommentar